Magnus Tosser: Anna Ternheim tänder till i mörkret

TV4:s långkörare har blivit en garanti för att skapa guld av sand. Det kan räcka med en lyckad tolkning av en bortglömd låt för att säkra upp de närmaste årens turnerande – och i vissa fall skapa en framgångsrik karriär för en utdömd artist. 

Anna Ternheim syntes i alla säsongens åtta avsnitt och hennes höjdpunkt får anses vara en inbromsad version av "De sista ljuva åren". Vid närmare eftertanke kan artistens medverkan i programmet framstå som historiskt blekt. 

Anna Ternheim lockade ungefär 300 personer till Kulturens hus och de på plats fick en vacker upplevelse.

Foto: Magnus Tosser

Under onsdagen har artisten sålt typ en tredjedel av biljetterna i Kulturens hus, där hon för tio år sedan drog fullt hus. Om det finns en tv-effekt här är den inte positiv. Vilket i sig inte är negativt.

Redan efter åldrade "Girl laying down" och "I say no" påminns publiken om att hennes karriär mår bra av att göra senaste årets låtar till en parentes. 

Anna Ternheim kan uppfattas ljusskygg men skapar ett magisk värld.

Foto: Magnus Tosser

I början av sin karriär kunde Anna Ternheim sitta vid ett piano, skymd bakom en huvtröja, och även om hon står längst fram vid scenkanten iklädd kortbyxor och kavaj är hon tämligen ljusskygg. Överlag är det en mörk framtoning men samtidigt hjälper det till att forma kvällens magiska värld.

En andäktigt stillsam sal tillåter Ternheim att lågmält, nästan viskande, prata de få gånger det inte är mörkt på scenen mellan låtarna.

Utan övriga distraktioner tar låtarna ett fast grepp om kroppen och sinnet. Skört genom "Shoreline", taktfast i en industriell "What have I Done" och dunkelt via "I'll follow you tonight".

Amanda Werne, som kallar sig Slowgold, agerade uppvärmare och körsångare i Kulturens hus. Lyxigt enligt recensenten.

Foto: Magnus Tosser

Det är en vacker upplevelse, visuellt genom en elegant produktion och musikaliskt genom artistens stämma och tidslösa låtskatt. Fyra musiker räcker för att bygga upp en fantasifull, pompös och väl avvägd stämning i rummet. 

Den lyxiga känslan ringas in av att Slowgold (Amanda Werne) agerar publikuppvärmare, duettpartner och körsångare. Bättre support än den produktiva och mystiska göteborgaren är svår att hitta i det här landet. 

Efter att ha medverkat i "Så mycket bättre" har Anna Ternheim gett sig ut på turné, men till skillnad från hennes kollegor gör hon bäst i att strunta i tv-äventyret tycker recensenten.

Foto: Magnus Tosser

Om Ternheim var blek i rutan så lyser hon nu, långt bort från tv-produktionens lampor i en dunkel konsertlokal.
Som en vampyr tänder hon till i mörkret.

Recension

Anna Ternheim (support av Slowgold)

Kulturens Hus, onsdag 19.30

Längd: 1 timme och 50 minuter (inklusive Slowgold).

Publik: Inte ens halvfullt och inte ens halvlivat. 

Bäst: När Amanda Werne ansluter på körsång lyfter låtarna ytterligare.

Sämst: Allt som är nyare än 2017 har svårt att konkurrera med hennes tidiga pärlor.

Betyg: 4