Musik
Norrbottens Ungdomssymfoniker
Jubileumskonsert
Dirigent: Leif Karlsson
Konferencier: Maria Pontén
Solister: Marie-Louise Granström, Isabelle Andö, Malin Trast,
Solgerd Isalv, Stina Bohlin, Lars Ullberg, Marcus Ström,
Elias Xie
Studio Acusticum, söndag 14 november
Men den främsta jubelanledningen får nog ändå sägas vara orkesterns blotta existens. Att länet vid sidan av sina välrenommerade spetsensembler även i tre decennier haft denna unika musikaliska plantskola visar att ”återväxt” och ”kulturell utveckling” varit - och är - verkstad och inte bara snack!
Som espritfylld ciceron under kvällen sköter skådespelerskan Maria Pontén sitt uppdrag ypperligt. Själv NUS-alumn med valthorn som instrument smörar hon skämtsamt järnet för hornsektionen och samtalar litet senare med orkesterns primus motor, dirigenten Leif Karlsson. När Karlsson, välkänd för sin förmåga att se, uppmuntra och inspirera unga musiker, får frågan om skillnaden mellan att jobba med ungdomar och etablerade proffs är svaret klockrent: Ingen. Såklart! Vi delges också några minnen från orkesterns mer spektakulära bravader, som den oförglömliga underjordsspelningen i Laisvallsgruvan och den lindrigt talat vrålkreddiga segern i VM för ungdomsorkestrar 1999. Jodå, prisbucklan visas stolt upp på scen!
Konsertprogrammet utgörs främst av pampiga stycken av den klassiska musikens ikoniska gestalter – Bach, Tjajkovskij, Saint-Saens med flera - framförda med lekande lätthet och stor skicklighet av en yster flock ungsymfoniska fullblod och med förträffliga solistinsatser av stjärnor i vardande som klarinettisten Stina Bohlin och mezzosopranen Solgerd Isalv.
Det sticks även emellan med en lojt svinskön tagning på Guy Woods jazzstandard ”My one and only love” och ur filmmusikgiganten Johan Williams produktion bjuds såväl på synnerligen välbekant, wagnerskt överdådig musik ur ”Star Wars” och ”Indiana Jones” - ett slags klangliga paradgator med tinnar och torn, snyggt men aningen förutsägbart - som mer lågmälda, i min bok intressantare ”Viktor’s tale” ur ”The Terminal”.
Senare går klangfabrikens arbetsstyrka loss på vad som blir konsertens höjdpunkt alla kategorier, Gershwins ”Rhapsody in blue” i hela sin sjövilt skruvade komplexitet. Här leks på ett halsbrytande djärvt vis med ragtime, jazz och Stravinskij-tongångar och pianosolisten Elias Xies elfenbenshantering får min haka att sjunka mot jordens medelpunkt av häpnad.
Konserten avrundas med Arturo Márquez´ eldigt rytmiska ”Danzón no 2”, följd av vad som får sägas utgöra den lexikala definitionen av en stående ovation, utförd av en såväl ifråga om numerär som åldersspann imponerande samling - påtagligt nöjda - jubileumsbesökare.