Det var förstås spikat i Kulturens Hus när en av Sveriges stora jazzmusiker, pianisten Bobo Stenson gästade stan för att spela med Norrbotten Big Band. Föremålet själv firade 75 år och hade därför fått sig tillägnat sju nykomponerade verk som utgjorde aftonens program. ”Fast ålder – är ju bara en siffra” som kvällens värd, orkesterledaren Joakim Milder snitsigt sammanfattade sina lovord över Bobo Stenson.
Och jag kan förstå Joakim Milder, det är i sanning en fröjd att lyssna till Bobo Stensons avskalade, genommusikaliska spel. Det ser så enkelt ut när denna nestor med exakt timing ger sig i kast med partituret. Inga onödiga utsmyckningar utan rakt och intuitivt. Tänk så ofta det enkla är det sköna.
Det började med ett tredelat stycke av Ulf Adåker och det var som att kliva in i Studio 2 i Radiohuset i Stockholm när Radiojazzgruppen spelade – och inte undra på kanske; trumpetaren Ulf Adåker har ett förflutet inte bara med gruppen Egba utan även i Radiojazzgruppen. Och bandets enda kvinnliga medlem (!) Karin Hammar bjöd på ett fint trombonsolo där annars flöjter och basklarinett gjorde Bobo Stenson sällskap i glittrande lätta passager.
Isländskan Anna Gréta Sigurdardóttirs, själv jazzpianist, bidrag hette ”Carry me across the skye” och hade en tydlig förankring i svensk folkviseton. Kul att denna starka ådra i svensk jazz alltsedan Dompans, Riedels och Jan Johanssons dagar lever kvar. Stycket rymde fina duetter där Håkan Broström på sopransax och Mats Garberg på flöjt fick visa prov på vad de kan innan finalens sprött luftiga avtoning. Och i estniskan Britta Virves ”Augustivals” drev Bobo Stenson och trumslagaren Sebastian Ågren varandra i stegrande motspel.
Jag måste också nämna basisten Lars Danielssons komposition ”Peaceful”. Ett vilsamt vaggande stycke där snygga mollgångar gav profil och brasset hade sordin på sina horn.
Ändå var det som att något fattades. Jag hade – med tanke på de vitt skilda kulturer de sju kompositörerna kom ifrån – väntat mig en större och musikaliskt rikare variation. Var bidragsgivarna alla så bekanta med Bobo Stensons musikaliska tassemarker att de skrev in sina verk i den tradition han verkar i? Jag kan ha fel och mot denna tes står norske slagverkaren Thomas Strønens bidrag ”Bobo” med sin inledningsvis lätt kakafoniska ljudbild för att sen kännas som att vandra med trollen på Dovrefjell. ”Trumslagare är besynnerliga som kompositörer” sammanfattade Milder med en glimt i ögat.
Extranumret blev ”Epilog” av den intressante men alltför tidigt bortgångne saxofonisten Börje Fredriksson – magistralt i sin enkelhet.