Talang, Let's dance och Stjärnornas stjärna samt såklart Melodifestivalen – det är tv-program som har grundat Jon Henrik Fjällgrens karriär. Utan att ha sett så många av de program där just han har varit med, kan jag tänka mig att han når ut bra i sådana sammanhang. Hans sångröst, och inte minst jojk, är fina att lyssna på. Detta i kombination med ett "starkt öde". Hans unika bakgrund som gör att han kan identifiera sig både som indian och same. Hans tillvaro som renskötare och kärleken till naturen. Hans tunga erfarenheter av mobbning, nära vänner som dött och sin öppna berättelse om sin egen psykiska ohälsa.
Lite så känns det på konserten också. Som i TV:s filmade inslag mellan live-numren i den typen av program jag nämnde kommer hans mellansnack. En stämningsfull ton läggs an, ljuset släcks ner och han berättar något personligt om någon i hans närhet som dött, om fjället och naturen, örnar som kretsat ovanför honom, om sin tro eller sitt engagemang för andra människor med psykisk ohälsa och för utsatta kvinnor och barn. Sedan kommer låten. Visst, det är modell 1A i dramaturgi, men jag vet inte om jag för egen del riktigt vill åka med i en sådan känslogunga. Det känns lite för medvetet. Eller så kanske det bara är lite för mycket av varan. Och så klart blir jag ändå berörd inför extranumret då han berättar historien bakom Daniels jojk, vännen som gick bort i unga år, och sedan sätter sig på scenkanten och jojkar medan publiken tänder sina mobilficklampor. Det är uppenbart att han har ett gott hjärta men ibland blir det lite bönemöte över tillställningen, om ni varit på ett sådant förstår ni vad jag menar.
Musiken i övrigt då? Han och hans duktiga band framför en vildsint blandning av jojkpop, jojkrock, jojkhårdrock, jojkballader och rena jojkar. Vackert så. Konceptet är suggestivt på ett bra sätt. Men sedan kommer det plötsligt några covers från Elvis Presley, John Lennon, någon countrylåt och "Fattig bonddräng". Det är ingen fel på framförandet, men de känns totalt överflödiga. Han hade definitivt tjänat på att korta ner programmet, skippa alla covers och koncentrera sig på kärnverksamheten – det egna materialet.
Konserten känns för lång och när den är slut har åtminstone jag för egen del fått mitt behov av popjojk mättat för ett tag framöver. Det jag också har fått är ont i öronen, så där som när man blir orolig för sin hörsel. Det kan bidra att jag nyss var på Luleå hockeys finalmatch då decibel-talet var mer än lovligt högt och har men av det. Men jag hörde även andra i publiken klaga, så det kanske är något att fundera på.