Musik
Kulturens hus lilla sal, fredag
Längd: 1 timme och några minuter
Publik: 50
Bäst: Hennes röst och musikalitet
Sämst: Att man utöver den här avskalade konserten inte dessutom fick chansen att höra henne uppträda med sitt band.
Betyg: 4
Hon har ett opretentiöst sätt, på gränsen till vardagligt. När konserten ska starta går hon raka vägen in, sätter sig vid pianot och börjar sjunga. När hon sedan pratar mellan låtarna är det också opretentiöst, långtifrån de inövade manus som någon smart manusförfattare har hjälpt till med som många andra artister använder.
Men hennes röst är allt annat än vardaglig. Den är toppklass och känns i högsta grad internationell. Den ligger långt ifrån de nya kvinnliga popstjärnor som blommat upp de senaste åren. Den är i ett slag för sig, kristallklar, och hon verkar ha full kontroll över den ända upp i Piccadilly Cirkus-höga toner. Jag blir inte förvånad när jag hör att hon har gått fyra år på musikhögskola, men i nästa mening berättar hon att hon aldrig gjorde en enda hemläxa i sång, vilket är mer förvånande.
"To the water" (undrar om hon hade Bruce Springsteens "The River" i tankarna när hon skrev den?), "Into deep", "Bloodlines", "Not in my name" och "Dance with me" är några favoriter. Den skrev hon säger hon efter att ha sett tv-programmet "Let´s dance", fast den känns i själva verket så långt ifrån den glittriga TV4-produktionen man kan komma.Kännetecknande för samtliga låtar är nämligen något diametralt annat. Det tankfullhet. Det är att vända sig inåt och komma i kontakt med sina känslor. Det är att cykla hemåt en kall, klar kväll när fullmånen lyser. De är inte så yviga, har inte så storslagna refränger, är ibland ganska repetitiva. Det gäller att stanna upp och låta sig vaggas in i dem. In i det särskilda tillstånd som Jennie Abrahamsons musik öppnar för.
Det är en avskalad konsert. Hon ackompanjerar sig själv ibland på piano, ibland på flygel, för hon har fått lyxen att välja båda, säger hon förtjust. De låtar som ligger ute på Spotify är inte alls så här avskalade, utan innehåller bland annat mycket syntar. Hon är en skicklig pianist och det funkar även i den här tappningen. Men visst skulle det vara underbart att få höra en mer maffig inramning också. Det får bli efter corona. Tills vidare blir Jennie Abrahamson med fullt band något man får uppleva i lurarna. På cykeln hemåt efter konserten. En kall, klar kväll när fullmånen lyser.