Däribland ”East of the sun”, ”Love me or leave me” och ”You’ve changed”, liksom bossa nova-klassikern ”How insensitive” och Owe Thörnqvists ”När min vän”, framförd på schlagerfestivalen 1962 av en viss annan Monica vars efternamn börjar på Z.
Musik de älskar och gärna spelar med odiskutabel kompetens. Vartenda taktslag sitter där det ska när Mats Danell sköter batteriet, Tommy Skottes kontrabas är pålitligheten själv och Jake Jacobson vet hur elfenben ska klias. Blåsarskrået representeras förträffligt av Christer Ödberg med sin vältaliga trumpet och Bengt Ek med dito sax och klarinett. Och över alltsammans lägger Tellström sin varmt beslöjade, lätt bluesiga stämma. Vid sidan av tidigare nämnda standards bjuds också på två nyare stycken i god retrostil, Imelda Mays ”Bury my troubles” och egenkomponerade bagatellen ”Monica’s music”, Jake Jacobsons hyllning till saligt insomnade Jazzomat, ett av luleåjazzens vattenhål under några år i slutet av 00-talet. Som sagt, på spelkunnandet har jag just inget att anmärka.
Hur det hela sen ska bedömas är i mångt och mycket avhängigt av vad man som lyssnare vill, tror och hoppas att jazzen ska vara; vad dess destination är, kort sagt. Jazz är farligt, hette det en gång. De som vill, tror och hoppas att den ännu har potential att vara det, utvecklas i nya riktningar och utmana musikaliska och andra konventioner har inget att hämta här. För den här musiken gör faktiskt inte en fluga förnär. Däremot har den ett klart underhållningsvärde, åtminstone framförd live. Förslagsvis på något av de ställen som tagit vid där Jazzomat slutade. Vi ses där!