Musik
Kalottjazz & Blues Festival 2022
Plats: Sverigefinska Folkhögskolan, Stadsparken i Haparanda, Aine Konstmuseum i Torneå, Nedertorneå kyrka med flera platser.
I Sverigefinska Folkhögskolans aula tar öppningsakten Frida Hyvönen i ensamt majestät såväl flygeln som festivalpublikens hjärtan i besittning med sina vidunderliga sånger om att känna sig dödligt miserabel fastkletad mitt i plytet på ett i vin-och-ostron-romantiska myter nedsolkat Paris och om den medelålderskärlek som plötsligt får en att känna sig som 14 vid 41. Så dåndimpande modigt, sylvasst ironiskt, hjärtskärande vackert och hejdlöst kul att alla som ens vågar andas något ifrågasättande av Hyvönens hemmahörighet på en jazz- och bluesfestival ombedes dra något mycket gammalt över sig.
Blueskvällen i näraliggande Stadsparken inleds med snart åttioåriga legenden Bill Öhrström, som snabbt sätter sig i respekt med en råfunkig dänga för att sedan fylla en anekdottryfferad timme med asfaltläggartunga tolvtaktare av det slag som tar en kafferast att lära sig och ett liv att till fullo bemästra.
Snackar vi känsloutlevelse är därpå följande Virginia and Skybenders svårslagna. Med en stämma som ett i krogservetter nödtorftigt inlindat primalskrik bjuder hon och hennes lönnkrogsgnisslarband på den ena bluespsykedeliska rallarsvingen efter den andra, som ömsom tar oss mot den evigt blåsvarta stjärnhimlen, ömsom lodrätt mot den glödheta underjord där hin håle själv sköter ruljangsen. Här handlar det inte om asfaltläggning, snarare om hanterande av magma eller lava! Med slidegitarren i högsta hugg och bandet som ett gäng attacklystna jordgetingar avslutar sedan Erja Lyytinen kvällen med ett party utan motstycke, i vars klimax – efter vad som känns som att ett pyrotekniklager detonerat – hon själv stövlar ut i publiken med guran för att saliggöra sin fanbase. Till och med myggen tycks för upptagna med att dansa järnet för att orka bry sig om att bitas.
Kontrabasisten Ilaria Capalbo med band visar under lördagen i parken nära Aine konstmuseum i Torneå prov på makalöst sublim hanteraning av ett dynamiskt kaos som ljudmässigt spänner från lyrisk sprödhet till rena King Crimson-brötet, varpå A capella-gruppen Club For Five för oss in i en pastellfärgad feel good-värld via den sorts vokalekvilibristik som förlänar även smörigt insmickrande dängor ett magiskt skimmer. Ett gåshudifierande framförande av James Bond-låten ”No time to die” imponerar stort, liksom ett gravt Disney-präglat potpurri som tär hårt på skrattmuskulaturen.
Oulu All Star Big Band tillhandahåller därefter solid förstärkning till r&b-stjärnskottet Kasmirs livsbejakande tongångar, en blixtrande uppvisning som får ett tvärt avbrott i halvlek när helt andra sorts blixtar dundrar fram över himlen och skyfallet är ett faktum.
Efter ett snabbt byte till torrare kläder beger jag mig så till Nedertorneå kyrka där violin-piano-cello-trion Linda Lampenius/Laura Mikkola/Jaani Helander strösslar tonala välljud; vid sidan av säkra kort som Haydn och Schumann får vi också bland annat avnjuta Gershwins skevt komplexa ”Rhapsody in blue”. En jazzig aftonsolspiruett på långa spröda harskranksben, markerande ett stämningsmättat avslut på en av den norrbottniska kultursommarens höjdpunkter!