Jan Johansen berör i storbandstappning

På den årliga storbandskonserten i Boden finns något för alla. I centrum står jazzen och en Jan Johansen som trivs i rollen som Frank Sinatra.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Recension2017-10-08 15:17
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

För att vara en tillställning med smak är det något av det bredaste jag sett i Norrbotten. Förutom jazzen som står i centrum får publiken höra Abba, Chess, och ett par av de kändaste numren från filmens värld – "Send in the clowns", från "A little night music" och Rocky-soundtracket "Gonna fly now". Boden Big Band presenterar upplägget under de tre första låtarna. Duke Ellingtons "Things ain't what they used to be" är först ut och sedan presenteras Linnea Bäcklund, Therese Lundberg och Emma Öhman i form av Bodens Andrews Sisters. Åke Sunberg som leder konserten med varm hand berättar sedan att efter förra årets konsert var efterfrågan på Frank Sinatra så stor att de inte kunde säga nej. De beslöt sig därför för att flyga upp Jan Johansen, och i det här sammanhanget gör han sig tveklöst bra, även om det är sönderspelade låtar som "Fly me to the moon" och "New York New York" som det handlar om. Johansen låter utmärkt när han inte överdriver sången, med sin behagligt hesa röst. "Jag låter mer och mer som Tom Waits", konstaterar han. Inte riktigt så, men hans röst gifter sig ändå fint med brasset och blåset, och i nummer som Georgia On My Mind av Ray Charles är han trovärdig i sin smoking. Vi får också höra ”Trumslagarens Pojke", skriven av deckarförfattaren Camilla Läckberg. (Han försäkrar att han bytte ut vartenda ord i texten innan den stod sig). I storbandstappning är den en behagligt bitterljuv liten låt som ikväll både överraskar och berör.

bjorn.nystrom@norrbottensmedia.se

Läs mer om