Ett löpband står på en i övrigt tom, sjukhusartat steril scen. På ljudbandet hör vi ”Over the Rainbow” sjungas. Så kommer ”Freja” in och stiger upp på bandet. Hon börjar springa och en resa ner mot mörkret tar sin början.
Osminkad i gråa löparkläder gestaltar Maja Runeberg en förälder som precis har mist sitt sexåriga barn, Ellen. Anders Legarth Schmidt, journalist på danska Politiken drabbades av det värsta en förälder kan uppleva, att förlora sitt barn. Ellen dör i leukemi, hon kvävs sakta ihjäl. Och jag kan lätt förstå pjäsens terapeutiska ingång: att springa av sig sorgen, att genom fysisk ansträngning till det yttersta rensa kropp och tankar efter en sådan tragedi. En annan sak är att göra detta till teater för en publik. Texten balanserar hårfint mot det sentimentala i några scener, men Jonas Hellman Driessens regi låter det aldrig tippa över. Och jag uppskattar att han vågar låta själva monotonin i löpandet bli en del av den dramaturgiska andningen.
Det blir en resa ner i helvetets förgårdar, ner mot ett slags mental nollpunkt. Vi följer mamman Freja på löpbandet. Och bakom henne projiceras dagarna som går: en, två, 3, 5, 11, upp till 750 dagar efter Ellens bortgång då hon springer maraton på goda 2,54 som ett mål att fysiskt få ur sig sorgen och landa i något som kan göra livet uthärdligt.
På samma gång får vi parallellt följa nerräkningen av Ellens tragiskt korta liv. Från de först tecknen under en semester i Sverige – med blåbär och besök i Astrid Lindgrens värld i Vimmerby, ”med Nangijala på andra sidan vattnet”, via ett ”konstigt” blodprov på Rigshospitalet i Köpenhamn. Fram till hennes plågsamma död dryga 600 dagar senare. Och scenerna när Freja får negativa besked från läkaren rymmer en smärta som är svår att hålla ifrån sig, oavsett vilka sorger vi alla bär på. Strindberg har ju nog så tydligt hamrat in att det är synd om människan.
Line Mørkebys text efter Anders Legarth Schmidts blogg är inte sällan luftigt poetisk: ”Jag springer rakt in i något jag inte förstår … jag dansar in i något större”. Texten prövar sig fram i sorgens olika uttryck, efter vad som gör oss mänskliga. Och det blir helt naturligt att se Maja Runeberg springa – hon har därtill ett så lätt och fint löpsteg.
Spelet, springandet, varar i dryga timmen, eller i 8 kilometer. Naturligtvis en prestation i sig och Maja Runeberg blir successivt ett med handlingen, uttrycken, språket. Kraften och värmen i applåderna efteråt blev ett tydligt kvitto.
Det var på ett mänskligt plan befriande att se henne lyckligt glad igen.