Konst
Hjortronlandet
Krister Hägglund
Främst fotografi
Konsthallen, Kulturens hus, Luleå. Till 30 april
Inför invigningen av ”Sara kulturhus” i Skellefteå 2021 fick fotografen Krister Hägglund i uppdrag att skapa en konstnärlig gestaltning kring författaren Sara Lidman. Det ena ledde till det andra. Fler fotografier togs under pandemiåren och utställningar som den pågående i Kulturens Hus formades.
Den stora utställningen i Konsthallen i Luleå heter också ”Hjortronlandet”, precis som Sara Lidmans roman från 1955, och utgörs till största delen av fotografi. Motiven är hämtade från norra Västerbotten, närmare bestämt från trakterna kring Missenträsk. Fotografierna är snarlika andra vi ser från våra områden. Övergivna hus, öppna grindar i gamla stängsel, en anlupen spegel, skog, hyggen och berg i fjärran. Få, men oftast inga människor. En stor skillnad mot Lidmans roman av vilken Hägglund låtit sig inspireras. I den myllrar det istället av människoliv.
Men Hägglunds utställning visar sig vilja något annat än det vanliga öde landet. När jag rundar fondväggen som står mitt i Konsthall 1 blir jag glad och lättad. Svartvita porträtt av nutida människor från Missenträsk. Alla fotograferade framför fondväggen.
Ljuset i Hägglunds bilder är skarpt som för att göra varje detalj, fin eller ful, synlig i sin helhet. Det har däremot helt klart systerskap med hur Lidman skildrar människorna och deras liv i romanen.
Fondväggen i sig är återskapad efter en äldre förlaga som användes av porträttfotograf Edla Viklund. Hon verkade i Kågedalen, Skellefteå, och det är väl inte omöjligt att hon kan ha dykt upp i Jörn för att avporträttera 1920-talets Missenträskare.
På många sätt är utställningen därför bara en del i ett mycket större verk. Den som läser romanen, ger sig också chansen att se bilderna på ett nytt sätt. Vilka av dem på porträtten är släktingar till torparna, de som med Lidmans ord skulle väcka upp de slumrande miljonerna i myrarna åt staten? Vilka är hemmansägare sen generationer? Vilka är främmenfolk?
Bilderna i sig, exempelvis den av en påslagen sänglampa, får en större mening, liksom den på en undanställd T-ford, eller av ved, nutida hyggen och timmerlass. I romanen är både bilar, indragning av strömmen och det ständiga eldandet för värme, ljus och matlagning återkommande.
Hägglunds bilder blir liksom ett snabbt undflyende facit; så här är det 100 år senare. Inga djur som ska stillas, bara en snötäckt ladugård. Inga livsviktiga kor eller får går att hitta i de enskilda fotona. Däremot finns diket kvar. Stordiket. Djupt. Grävt för hand för att rikedomarna skulle kunna komma till glädje. År ut och år in har det lett vattnet bort från myren, år ut och år in har torpare och bönder kunnat slå ängarna som bildades. Kanske slås de ännu då inga små träd syns på bilderna? Kanske blir höet stödfoder åt renar - och några andra hushållens gräsätare finns kanske i trakten ändå? En av dem syns faktiskt på porträttväggen. Det är en häst. Också det ett viktigt djur för torpare och bönder.
Det är ett klassiskt svartvitt fotografi av Tor Ekholtz med en pojke bredbent över djupet, ”Gustav Ask i Stordiket, Missenträsk, 1926”, som inspirerat till bilderna från diket. Sviten heter ”Stordiket i tid och otid, 55 bilder, Missenträsk, 2019-2021”. Om bakgrunden kan besökaren läsa i en monter mitt i rummet i Konsthall 2.
Jag blir länge stående inför sviten, ser tiden, årstiderna och kroppsarbetet. Och inom mig hör jag rösterna i Lidmans ”Hjortronlandet”. Den är så uppenbart en del av utställningen.