Hamnar den under HCE som skönlitteratur, eller är den filosofi (D) eller möjligen kulturhistoria (Kt)? Bäst trivdes nog ”Myter och sagor” under ett eget signum för ironi, vilket märks redan i underrubriken eftersom sagorna riktas till ”en upplyst tid”.
Renberg, som länge verkat som universitetslärare och skribent, har bland annat skrivit en utmärkt och tänkvärd bok om Helen Keller, den dövblinda amerikanskan som lär oss så mycket om språk och varseblivning. Nu är han ute i vällovligt syfte att demontera förrådet av myter och föreställningar som sedan eoner är inkapslade i vår kultur. Ibland som meningsbärande berättelser, ibland som utfyllnad, ofta nog som belastning. Alltså får myterna sig en duvning, blir ifrågasatta som bärare av existentiella frågor kring varat och jaget. Allt utfört med distanserad humor och ironisk genomlysning.
En slags avförtrollning som samtidigt försöker återupprätta människans grundproblem i en besvärlig samtid. Från Adam till Midgårdsormen, eller från Sisyfos till Gud fader själv.
Bäst tycker jag om sidorna om Sisyfos där Renberg tar stöd mot Camus bok från 1942 om antikens envetne stenrullare. Där kommer Camus existentiella briljans, som är så mycket intressantare än Sartres, fram igen. ”Det finns endaste ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet”. Renberg konstaterar klokt, och då mer allvarlig än ironisk, att Sisyfos trotsar meningslösheten och ger den mening.
Åtskilligt i det vi kallar kulturarv passerar revy, Kafkas älskvärde skalbagge Samsa får titeln från en mindre världsberömd novell av Bengt Anderberg men det går ganska bra ändå. Råttfångaren i Hameln förgrodas till Donald Trump, tomten klappar igen verksamheten och Kejsaren är som vanligt naken.
Renbergs pedagogik är tydlig, ganska ofta också något tät, vilket kan läsas som en kritisk anmärkning. En något lättare andning genom texten och en mild dämpning av skämtsamheten hade varit välgörande för helheten. Hans humanistiska patos, hans klassiska och uppdaterade bildning försonar dock det mesta. Och inför slutordet (nja, näst sista ordet) där Kain förvandlas till en resonerande broder istället för urmördarens symbol kan jag bara kapitulera. En remake av GTs grymhetstema; valfrihet istället för öde.
Där byts avförtrollningens skuld ut mot en ny förtrollning av världen, syskonkärlekens.