Intressant om Ängeså sameby i text och bild

”Jag var hellre i skogen. Ibland åkte jag med skolbussen till Bränna, jag låtsades åka till skolan. Men så tog jag första bussen tillbaka och skidrade ut i skogen”.

Turism. I boken "Ängeså sameby. Renskötsel i skogslandet" får man bland annat möta Ola Rokka. Han menar att dragrenarna har fått ny användning i och med att turismen ökat.

Turism. I boken "Ängeså sameby. Renskötsel i skogslandet" får man bland annat möta Ola Rokka. Han menar att dragrenarna har fått ny användning i och med att turismen ökat.

Foto:

Recension2016-05-26 06:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den som berättar hur han skolkade för att få jobba i renskogen heter Ola Rokka. Han är nu i 70-årsåldern och har varit koncessionshavare i Ängeså sameby i många år. Nu har barnen Ingegerd och Jörgen tagit över.

Renskötaren Ingegerd har tillsammans med Berith Drugge av både gamla dokument och nytt material sammanställt en intresseväckande och rikt illustrerad bok, "Ängeså sameby. Renskötsel i skogslandet". Katarina Karlsson står för texten och tillsammans med Thord Nilsson och många andra fotografer har hon försett boken med informativa och ibland också poetiska bilder av människor, djur och natur.

Ängeså sameby har en areal på 2 200 kvadratkilometer dels i västra delen av Överkalix kommun och dels i Pajala kommun. Familjerna Rokka och Pokka har bedrivit renskötsel där, alltsedan samebyn fick tillstånd, s.k. koncession, på 1930-talet. Givetvis har samer och renar funnits i området långt tidigare, och Rokka-släkten har levt där sedan tidigt 1800-tal.

Koncessionsrenskötsel innebär att man har tillstånd av länsstyrelsen i Norrbotten att ägna sig åt renskötsel nedanför lappmarksgränsen. Renägarna fick därmed rätt sköta sina renar i skogslandet året om.

Boken redogör för rennäringens konfliktfyllda historik. Tidigare renbeteslagar förbjöd renskötsel sommartid nedanför lappmarksgränsen för att skydda jordbrukarna från skadegörelse, men även bönderna i dessa trakter behövde renar, bland annat som smidiga och lätta dragdjur, när hästar inte kunde användas.

Ola Rokka berättar hur hans farfar tämjde körhärkar, nödvändiga för renskötseln men också möjliga att utackordera till bönderna. Körrenarna användes vid höbärgningen och drog skrindor och släpräfsor. Och i våra dagar har körrenarna kommit tillbaka inom turistnäringen.

Ola Rokkas farfar talade samiska men Ola beklagar att han inte lärde sig fädernas språk. Han talade överkalixmål i sitt hem och i skolan lärde han sig ”något så när-svenska”. Han ser kritiskt på skolan som inte lät eleverna studera de inhemska språken. Längre norrut fanns byar som var fyrspråkiga med samiska, meänkieli, överkalixmål och rikssvenska.

Med sina informativa texter och bilder om renskötsel, språk och kultur i olika tider borde boken "Ängesby sameby" försvara en plats både i länets bibliotek och i många privata boksamlingar.

Litteratur