Det blev en kort roman istället, om en kärnfamilj som går mot sitt slut, om en hustru som är sjuk och färdas ut mot periferins skymningsland. Men framför allt är den ett försvarstal för den icke-själviska kärleken som får familj och barn att överleva.
Det kan låta patriarkalt och är det förmodligen, men i Knausgårds bok är det fadern som är fundamentet, inte i kraft av sin stora kärleksfullhet (barnen tycker mer om modern) utan i kraft av sin insikt, sin stabilitet, sin hälsa och uthållighet. Modern går periodiskt in i ett passivt mörker och i bokens starkaste avsnitt i någonting mycket värre. Då står hon alldeles på gränsen och hela berättelsen svajar till, meningarna drar liksom ihop sig (Knausgård är ju oftast hängiven sin utspädda prosa) och håller andan innan allt planar ut och livet återgår till någon form av normalitet.
Särskilt bra är ”Om våren” inte, alldeles för stora avsnitt ägnas den knausgårdska händelselösheten, långa bilfärder, sjukhusbesök, omständliga redogörelser för borttappade kreditkort etc, som ett slags utdragna förevändningar för att slippa tala om den annalkande katastrofen, den som i bokens början redan har passerat, eftersom föräldrarna där är skilda. Därefter en tillbakablick, grannar, vardag, resor, både förverkligade och inställda, en ofta tyst hustru/mor som pendlar in och ut ur berättelsen, som en fjärrstyrande vålnad.
Men riktigt angeläget blir det inte bland blöjbytena, frukostdukningarna och försäkringarna om den osjälviska faderskärleken. Nästan alla fäder tycker osjälviskt om sina barn, med eller utan analytisk mångordighet.
Det gör alltså även Karl Ove Knausgård, det är knappast betagande, hade det inte varit intressantare i denna autofiktionens tidevarv att berätta vad det var som egentligen hände?