En rädsla över att bli lämnad, att kärleken tar slut och en rädsla att bli ensam. Det är min hemsnickrade teori om vad Jacob Johansson kallar det stora monstret och har döpt sitt soloprojekt efter. Det här handlar alltså inte, namnet till trots, om hård dödsmetall. Utan om stora känslor, dramatik och är mycket vackert.
Det är deppigt, annat går inte att säga. Deppig musik brukar bli lätt mesig och självömkande musik. Men befriande nog inte med Jacob Johansson. Det är inte förutsägbart, bara starkt och berör.
Det stora monstrets musik står bra på egna ben, kulissen gör dock sitt bästa för att förhöja upplevelsen. På översta våningen på Kulturens hus, framför panoramafönster, i sin tur framför Luleås norra hamn och en sen, becksvart vårvinterkväll. Så passande till inledande Manifest och ”fast i mörka tankegångar igen, vad är det att vara fri när monstret växer inuti”.
Samtidigt som Jacob Johansson med band är sparsamma och enkla i sin ljudbild hörs redan nu en lekfullhet med ett längre 80-tals-tvspelsljud och gitarrist Karl Vento som spelar med en fiolstråke på gitarren.
Den fantastiskt lovande starten överträffas redan i nästa låt. Kolibrins vingar är så vacker att jag förbannar att det är så tomt framför scen och kväver impulsen att ta upp telefonen. Finns det rättvisa i musikbranschen så blir det en större hit.
”Våra ögon ser så lika ut, hur kan vi då se så olika på samma sak” upprepar Johansson i Sätt att hålla ut innan det är dags för ösigare Blödande luftslott. I den refrängen manglar man oss.
Det gör man även i nästa,Inre censur. Trots att det är tillbaka till det lunga tempot, manglas vi istället av att det är så bedövande innerligt och vackert. Till de 75 000 luleåbor som inte var där kan jag bara rekommendera att invänta en vacker kväll, sätta sig högst upp i Kulturens hus med Inre censur i lurarna och se ut i kvällen. Det kommer såklart inte bli i närheten av samma upplevelse, men så nära som möjligt nu när Det stora monstret har lämnat stan. Era förlorare.
Radiohead har jag klottrat på flera ställen i mitt anteckningsblock och på några ställen Kent. Där låttiteln Hela igen står har jag skrivit Atombomb! Håkan! Den släpiga låten är mycket lik, men det är enda gången under kvällen som de båda göteborgarna nuddar vid varandra. Skönt säger jag – osunt stor Hellström-älskare – och skönt är det för att indiepopare från Göteborg som låter som Håkan har vi hört för många gånger för att det ska vara spännande. Dessutom är ju originalet fortfarande oslagbart. Att låna från undangömda Atombomb är bara snyggt.
I Slumra till väcker Jacob Johansson Det stora monstret igen. I sin text jämför han sitt förhållande med att somna vid ratten och ”sedan står vi där med en börda vi inte klarar av att bära”.
Ja, du hör. Det är deppfest. Men mer med en känsla av att det är personligt. Det känns som att jag känner Jacob Johansson när kvällen är över och jag krämar på med Inre censur i bilen på väg hem.
I avslutningsnumret slamras det rejält, Johansson skriker rakt ut och att instrument ska slås sönder ligger i luften. Det såg jag inte komma under Kolibrins vingar timmen tidigare.
Det enda som stör denna kväll är att du inte är där. 16 personer. Så få sitter framför scenen när en artist som omskrivits med ”årets debut”, ”årets svenska album”, ”stort genombrott” och ”en av 2014 års bästa plattor” kommer till Luleå. Det i säg behöver inte vara sant, men att inte större nyfikenhet väcks i vad som ska vara en musikstad är en gåta. Loungen har en bar och jag misstänker att det samtidigt denna lördagskväll sitter drösvis med musikintresserade personer med glas i hand hemma eller i andra barer. Att ni inte satt framför Det stora monstret är er förlust. Men jag oroar mig för att det slutar med att de som bokar turnéerna ser till att de vänder i Umeå eller Sundsvall om det ska vara 16 personer på sådana här klasspelningar. Och att till slut bara Rhapsody in rock når oss.