Dans
The Dawn Chorus
Christinasalen, Piteå
Medverkande: Rebecka Berchtold, Sam Huczkowski, Nastia Ivanova, Chang Leo Liu, Leila Verlinden, Jade Stenhuis, Jonathan Starr, Alban Ovanessian
Koreograf: Stina Nyberg
Kompositör: Maria W Horn
Stina Nybergs verk ”The Dawn Chorus” beskrivs som ”en dröm om milslånga lockrop, polyamorösa parningsdanser och ett mörker att sjunga tillsammans i”. Det handlar om fåglar, om natten, om gryningens dagande. Samtidigt så är det en modern koreografi där naturens rörelser möter den mänskliga industrins maskiner. Här finns paralleller till de nattöppna industry-klubbarnas dekadens och autoerotiska rave, samtidigt som koreografin och den vackra ljusshowen ramar in naturens dagande gryning. Fågeln blir en metafor för den nya dagen, för det naturliga tillståndets trans.
”The Dawn Chorus” består egentligen av två delar. Den första behandlar natten och tankarna främst går till svartklubbarnas och den elektroniska musikens miljöer. Dansarna rör sig i fragmenterade mönster i en mimik av både fåglarnas och den moderna människans kaotiska mönster. Här finns ingen egentlig samhörighet annat än i det spontana mötet, det slumpmässigt erotiska, det impulsiva närmandet. Den andra delen inleds med en körversion av psalmen ”Lär mig du skog att vissna glad”, tonsatt och arrangerad av Maria W Horn och avlöses av en mer melodisk och ambient-liknande elektronisk musik. Stämningen förändras, ljus och visuell scendesign tar tydligare plats. Slutligen stiger den ensamma fågeln in i ljuset, dansande i gryningen. Det är hypnotiskt, atmosfäriskt och sublimt.
Stina Nybergs verk är på många sätt en frihetsdans. Maria W Horns elektroniska ambientmusik är suggestiv och stark, ljusshowen är kanon och avslutningen är bländande vacker. Ändå skulle jag önska en tydligare konceptuell fusion mellan koreografins första och andra del. I många och mycket känns ”The Dawn Chorus” som två separata verk, två delar utan tydlig sammanhållning. Inte heller är jag överens med kostymeringen, där queera klubbutstyrslar möter träningsoveraller och huvtröjor med keps på topp och som får inledningen att framstå som något av en gymnastikuppvärmning. Den snudd på rituella känsla som Maria W Horns musik bjuder in till går i onödan förlorad i denna märkliga kostymering. Jag hittar helt enkelt inte den röda tråden.
När den är som sämst är ”The Dawn Chorus” en konceptuellt otydlig samling koreografiska element. När den är som bäst så är den ett vackert, poetiskt och suggestivt verk där gryningens växande strålglans påminner oss om livets kraft. Lite extra cred vill jag också ge till kompositören Maria W Horn för en stark musikalisk upplevelse.