Efter att ha repeatat den senaste skivan ''Rastlöst Blod'' den gångna sommaren är den här spelningen mer än efterlängtad. Något slags ljus i ett vidrigt höstmörker. Det hänger också ihop med att det här är mitt första ''riktiga'' Krunegård-gig. Senast var ett fyralåtars-set på Bengans i Stockholm, och resten en handfull spelningar på diverse festivaler, som jag – av anledningar jag har förträngt – aldrig såg i sin helhet.
Konserten genomförs klanderfritt och med en intensitet som snabbt förvandlar Markus Krunegårds välvårdade hårsvall till ett imponerande prov på svettkapacitet.
I "Korallreven och Vintergatan" jobbar de sig sakta och säkert upp till kvällens klimax med ett blytungt malande som får öronen att kännas sådär mysigt misshandlade. Mitt i låten får också ett fint litet brandtal plats där han skriker av sig lite om dagens rasism och konstaterar att ''mänsklig värme är den finaste gå bort-present som finns''. Älskvärt.
Kvällens bottennapp är dock att "LA. LA." inte spelas. När ljusen tänds i Lilla salen och insikten sköljer över mig, känns det som ett litet och välplacerat slag i solar plexus. Sen inser jag att han förstås sparar den till efterfesten, medans jag sitter och skriver det här. Fan också.