I all övergripande historieskrivning är mångkulturen en självklar ram av samiskt, finskt och svenskt. Fortfarande saknas en sammanfattande beskrivning av vad dessa kontaktytor mellan språk och kulturer bestod av, hur såg samspelet och konflikterna ut, den mångkulturella praxisen?
Norrbotten som svenskt kolonisationsområde med start i 1300-talet är ett faktum. Den senare tillkomsten av den väldiga stenkyrkan i Gammelstad var ett statligt utropstecken mot östliga maktanspråk på området, biskop Jakob Ulfsson var en kyrkofurste av senmedeltida slag. Området som kom under svensk krona hade en äldre historia där finskt och samiskt redan existerade.
Det verkligt intressanta är dynamiken och kontaktytorna mellan svenskt, samiskt, och finskt. I byarna, bland stadsborgarna, i handelsutbytet, uppköpsfärderna, renraiderna mot kusten, bland pigor, drängar och hantverkare, verksamheter som liknar den sydliga ”sockenlappens” områden. Realiteter som ger innehåll åt det mångkulturella. Lars Elenius nya bok om den ”mångkulturella kyrkstaden” i Gammelstad har den ambitionen. Ofta iscensatt med detaljrikedom, och en medkännande realism när fattigdomen hos samerna i marginalen av bondesamhället beskrivs. Man hade gärna läst mer om giftermålsmönster mellan de olika grupperna, eller tecken på huruvida samerna var en integrerad del av bondeekonomin, som fallet tycks ha varit i södra Norrland.
Elenius visar mest av allt de övertygande spår av samiskt och finskt som finns utanför kyrkstaden, i dess omgivningar. Den ”mångkulturella” kyrkstad som boktiteln utlovar förblir en skugga, en antydan. I avslutningskapitlet ”minoriteterna i världsarvet” borde fakta och analys kulminera men istället blir det bokens svagaste. Det mångkulturella exemplifieras i Luleå och omgivande byar men blir i Gammelstad reducerat till skilda personöden vilka redan Albert Nordberg beskrivit i sin sockenhistorik. Eller till närvaron av finska krigsbarn eller italienska torghandlare. Pinsamt.
Bokens grundläggande svaghet är att Elenius pendlar mellan tydliga exempel på det mångkulturella Norrbotten och sliriga omdömen om kyrkstadens karaktär. Endast med långt driven ideologisk tvångsmässighet kan man hävda att Gammelstads kyrka representerar ”en mångfald av språk och kulturer…”. Kyrkans tillkomst är tvärtom en manifestation av svenska nationsbyggande krafter i allians med lokal bondeklass. Kyrkstaden samlades en rad samhällsfunktioner under kyrkhelgerna: religiösa, förvaltande, sociala, merkantila, juridiska och militära. Det är kärnan, säregenheten. Men det är ingen värderingsfråga, inget ideal. Det innebär inget förnekande av ett norrbottniskt historiskt rum där det talats olika språk, funnits fattiga samer i byarnas utkanter, samisk handel, finska knektar, finska och samiska spår i platsnamn, etc etc.
Att omtolka kyrkstadens historia till en mångkulturell manifestation är en ideologisk konstruktion. Det är en konstruktion som grundas i krav på rättvisepolitik, men historien handlar sällan om rättvisa. Jag tvivlar också på att uppdraget gynnar mångkulturens goda syften. Begreppet ”mångkultur” måste ha ett strukturellt innehåll, det måste sträcka sig över spridda, individuella exempel. Tornedalen är gammal mångkultur, Arvidsjaur med sin borgarstad, bondstad och lappstad likaså, men vad är kärnan i det mångkulturella Gammelstad, vad är det tidigare historieskrivare missat? Där har Elenius fortfarande hela den vetenskapliga bevisbördan framför sig.