Musik
Norrbotten Big Band & Ida Sand feat. Ola Gustafsson
Dirigent: Joakim Milder
Festspelen i Piteå, dag fem
Studio Acusticum, onsdag 16 juni
Finaldagen till ära får slagskeppet regional förstärkning på kommandobryggan av ett välrenommerat musikerpar med rötterna i Piteå respektive Luleå - sångerskan och pianisten Ida Sand och gitarristen Ola Gustafsson.
Det är ett synnerligen spelsuget manskap som efter åtta månaders livekonsertkarantän äntligen tar Acusticum-scenen i besittning. Applåderna från den jazzabstinenta publiken har knappt klingat ut innan Nina Simones ”I wish I knew how it would feel to be free” dundrar igång och sätter den rätta souljazziga atmosfären för kvällen. En kväll som Ida Sand liknar vid en twistpåse, där olika stil- och genremässigt skiftande läckerheter samsas.
Neil Youngs ”Hey hey my my” är i all sin mäktiga melankoli kanske storbandets rockigaste ögonblick, Billy Prestons ”Song of joy” en gospelfärgad soulpärla och medelst en prickfritt genomförd ”I’ll remember april” sätter slagskeppet kurs rätt mot swingerans svettigaste domäner.
Kvällen rymmer även två grymma instrumentalnummer – redigt funkfusionfläskiga ”The chicken” med gustafssonskt gitarrklös, trummor i attackläge, ett svincoolt saxsolo signerat Peter Fredman och övriga blåset som en bunt biffiga ordningsvakter – och ”Someday we’ll all be free”, med överjordisk slidegitarr och blåset i mångahanda extravaganta formationer. Som en färd över det solindränkta molntäcke som kan beskådas från flygplansfönster.
Kvällens emotionella höjdpunkter, med tillhörande gåshudsdrapering, är två i jazzsammanhang högst oväntade alster. Först Eurythmics´ ”Here comes the rain again” i enastående sofistikerat arrangemang. Som vore vi i ett halvdunkelt rum, där blåsets mörkläggningsgardiner förhindrar insyn, Michal Tomaszczyks trombonklang svävar som cigarrök, pianot iskubsklirrar och Ida Sands fylliga stämma glimrar i mörkret. Och sen, i min bok än mer oväntat - Billy Joels ”And so it goes” i mäktigt hymnisk tappning, komplett med stråkdriven ståbas och sparsmakat sakralt blås inklusive flöjter och ett stjärnstoftsgenererande flygelhornsolo av det slag bara Danne Johansson kan leverera. Och över alltihopa svävar Ida Sands remarkabla röst – elegant, känslomättad, svindlande elastisk. En röst som, med kapellmästare Joakim Milders ord, får oss att första vad det innebär när nånting är på riktigt. Visst är det så. En enastående avslutning på det festspel som nu äntligen kunnat genomföras. På riktigt!