Konst
Olle Schmidt
Mismatched Stories
Konsthallen, Kulturens Hus, Luleå
Att allt, ont som gott, är till för att lära oss något, att ingenting sker enbart utifrån slump, ingivelser eller av rena tillfälligheter. Men tänk om det är så att vi är helt utlämnade åt oss själva att ta ansvar och att det inte finns någon högre plan med bakomliggande budskap? Då befrias ju tankarna. Konst och poesi får då uppdraget att formulera frågorna. Mediet, om vi får tro mediafilosofen Marshall Mc Luhan, blir själva budskapet.
Med den påmålade skriften på två dukar i ena hörnet i konsthall 2 frågar sig Olle Schmidt ”Vad är själva budskapet”. Frågan, ironisk eller retorisk, tycks ställd både till honom själv som konstnär och till oss som betraktare. Bär Schmidts målningar på budskap möjliga att avkoda? Svaret är långt ifrån givet. Det är kanske så att hans bilder enbart är frågor och har inga budskap.
Ingivelserna, och de häftiga tankesprången, får stor plats i Schmidts bildskrönor. Formspråket lånar uttryck från film och media, serietidningar, klotter och streetart och förhåller sig obrottsligt respektlöst till perspektiv, elegans och proportioner. Färghållningen är stundom prerafaelitiskt uppskruvad med förkärlek för syntetiska färgnyanser som smaragdgrönt, phtaloblått och alizarin. Berättar- och målarglädjen är tongivande. Trollkarlar i stormhattar, hårdrockare och gothare delar utrymme med allehanda kufar och avsigkomna figurer på exkursioner i markerna. En fackelbärare i paraduniform à la Karl XIV Johan tycks fundera på att tutta på bilen han står på. En brinnande uggla betraktar en pompös politiker som lägger ut texten under ett avlövat träd medan ett skelett i en trasig lekstuga dricker CocaCola och utannonserar stugan för uthyrning. Karl den XI:s häst målad av David Klöcker Ehrensthral redan 1682 dyker upp som rekvisita i ett par barockinspirerade dukar där barn ges hjälterollerna. Dramatiska molnformationer vältrar sig ödesmättat över landskapen, medan vinterharen begrundar de inristade budskapet ”Kämpa” i trädstammen under den gnistrande stjärnhimlen. Allt kan hända och tycks hända.
Rent tekniskt smutsar Schmidt avsiktslöst ner sina dukar med färginslag, stänk och fläckar och på dessa grunder börjar han sen bygga upp sina skruvade bildskrönor som kan sluta hur som helst, till häpen förvåning till och med för berättaren själv. Den här intuitiva metoden ger inte alltid så helgjutna resultat, ibland uteblir överraskningen, bilderna slocknar och resultatet blir väl grötigt och poänglöst. Utställningen skulle tjäna på en något strängare sovring, speciellt gäller det en del av de mindre dukarna. Många av dem drar ifrån mer än de tillför. Sett till helheten överväger dock det fängslande berättandet.
Goda historier behöver inte vara sanna för att vara bra, de behöver ingen sensmoral för att vara engagerande.