Det kan verka onödigt självklart att påstå något sådant om en diktare som mer obekymrat än någon annan rört sig bland lyrikens både bundna och fria former med en mozartsk elegans. Och dessutom med ett skratt som borde ge honom både särställning och evig ära.
Ändå är det bästa sammanfattningen av samlingen ”Till dikten” som jag kan komma på. Där Malte Persson utför sitt ohejdliga konststycke att förena formell virtuositet, gott humör, tvivel och precision till en fullständigt betagande framställning. Om övriga bevis saknas för diktens legitimitet i litteratur och samhälle räcker nu denna tunna bok mer än väl.
Där ryms alla visdomsord om språket underverk, diktens eviga skimmer, ordens mystiska förmåga och allt vad dikten är bra till eller lika gärna – oduglig till. Gärna inom samma strof, annars vore det inte MP. Ja, gärna med ironisk knorr och inrim också, annars vore det heller inte MP.
Längst når ändå raderna där MP släpper till för allvaret och dämpar virtuositeten, som i dikten ”Skapelsens kronor”:
Det kommer dagar efter homo sapiens.
Det kommer soluppgångar
vilka inte väcker några känslor.
Det kommer inget efter grammatiken.
När allting i futurum var förgäves…
Inte långt därifrån firar humorn triumf, det gör den förresten hela tiden och vändningarna triumferar de också, när dikten liknas vid ”ett dödsbo/ fullt av dammiga mirakler”.
Det är ju så, att för att veta något läser vi faktaböcker, men för att förstå läser vi poesi. Borde åtminstone. Varje gång orden, som vi brukar hela livet, börjar bli nötta tar jag åt poesihyllan till. Där lever meningarna fortfarande, friskt och blommande bland samtidens alla utvärderingsblanketter, policydokument, värdegrundsformuleringar eller helt vanligt uttjänt struntprat.
Motivet till att hålla på, att framhärda. Med orden, med dikten, med övervinnandet av tvivlet över sammanställningen av meningar. Det är innehållet i ”Till dikten”. Att titeln för tankarna till en lovsång är ingen tillfällighet. Det är det tidiga 2000-talets hymn, tillägnad den levande lyriken.