Mycket att föreställningens styrka ligger i att den känns så mäktigt aktuell, menar recensenten Andreas Hoffsten.
Teater
Jernbanan
Manus: Dag Thelander efter Sara Lidmans romansvit.
Regi: Bobo Lundén.
Musik: Per Wickström.
Scenografi: Caroline Romare.
Kostym: Helena Andersson.
Scenisk rörelse: Kajza Rauhala.
I rollerna: Andreas Anterot, Amina Avdic´, Henrik Gustafsson, Jacob Hultcrantz Hansson, Mattias Kågström, Sonja Lindblom, Ellenor Lindgren.
Västerbottensteatern, premiär 27 oktober i Skellefteå
På scenen i Sara Kulturhus sitter Didrik Mårtensson och begrundar sitt liv. Det blev i en cell på Långholmen de stora drömmarna slutade. Didrik från Månliden i Lillvattnet som vågade drömma, som vågade ta spjärn mot själva tidsandan och ingjuta mod i bygden att kämpa för att järnvägen skulle dras norrut från Stockholm till Lillvattnet. ”Nödbidrag är allt vi ber om – låt oss stå upp och kräva vår rätt” argumenterar Didrik på sockenstämman. En kamp för landsbygdens rätt till en del av kakan – nog så aktuellt i våra dagar.
Bobo Lundéns iscensättning av Dag Thelanders bearbetning av Sara Lidmans böcker (Din tjänare hör och Vredens barn med flera) vill fånga såväl de stora samhälleliga vindarna som Didriks egen kamp, både det stora och det lilla livet. Och först som sist: det är en imponerande prestation som den sjuhövdade ensemblen bjuder på. Jacob Hultcrantz Hansson känns som klippt och skuren för huvudrollen som Didrik, en närstudie som utstrålar lust och kraft. De övriga bär upp flera roller var där Henrik Gustafsson fångar Didriks barn IsakMårten helt charmerande, Sonja Lindblom gör en finurlig konsul Lidstedt, Andreas Anterot dånar och skräller som rallarbasen Goliat , Amina Avdic´ gör den smått ikoniska AnnaStava, Ellenor Lindgren den mystiskt förföriska Hagar och Mattias Kågström framför följsamt Per Wickströms bitvis folkvisevackra musik på piano.
Västerbottensteatern hyllar Sara Lidman med att sätta upp musikteatern "Jernbanan" som bygger på hennes hyllade "Jernbanesvit"
De flesta repliker sjungs fram i en väl avvägd dialektal språkdräkt. Och nog fanns Sara Lidman med i salongen. Det talas exempelvis om att åka till ”Skellet”. De stundtals snabba scenbytena är elegant genomförda, det finns ett schwung i spelet där Kajza Rauhalas rörelseregi ibland fångar den dova smärta som ligger som ett raster över pjäsen. Det trefaldigt upprepade credot ”Och allt är ett utdraget skrik” får sin klangbotten.
Mycket att föreställningens styrka ligger i att den känns så mäktigt aktuell. Den ack så komplicerade relationen mellan storstadens lockelse och en glesbygd som brandskattas på ungdom och kraft. Det som Didrik där hans sitter och fnular på varför det gick som det gick uttrycker i repliken ”Jag ville ju att Stockholm skulle komma till oss, att Lillvattnet skulle få känning av den stora världen.”
Så frågan är om Sara ler i sin himmel? Kanske, eller så ruskar hon sitt yviga hår och tänker: bra kämpat. Kampen fortsätter.