Från hypermodernt till nestorn Beethoven

Det blev en spretig eller ska vi säga, mångfacetterad, afton som bjöds publiken i den välfyllda stora salen i Kulturens hus på torsdagskvällen när Stenhammarkvartetten musicerade med den äran. Från hypermodernt till nestorn Beethoven.

Stenhammarkvartetten är en av Skandinaviens främsta stråkkvartetter. I torsdags besökte de Kulturens hus.

Stenhammarkvartetten är en av Skandinaviens främsta stråkkvartetter. I torsdags besökte de Kulturens hus.

Foto: Pelle Piano

Recension2022-02-25 15:20
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Musik

Stenhammarkvartettet

Medverkande musiker: Peter Olofsson och Per Öman, violin. Tony Bauer, viola. Mats Olofsson cello.

Verk av Caroline Shaw, Dmitrij Sjostakovitj och Ludwig van Beethoven.

Kulturens hus, torsdag 24 februari, klockan 19

Konserten inleddes med unge Caroline Shaw från New York och hennes ”Entr’acte” från 2011. Ett stycke sällsam musik med ideliga rytmiska infall, lätta hummanden där stråkarna liksom bara andades i försiktiga drag med stråken. Stycket ska vara inspirerat av Haydn, vilket med lite välvilja kunde höras i de inledande takterna. Men även av Alice i Underlandet och nog kunde åtminstone jag associera till ett flertal kaniner med ont i magen. Det må vara en personlig tolkning men styckets friskt fräcka komplexitet och samtidigt förrädiskt enkla form gav mersmak. 

Näst i tur stod den ack så ombytlige Dmitrij Sjostakovitj och hans kvartett Nr 9 komponerad 1964. Sjostakovitj som formades musikaliskt under det knasigt levnadsglada 1920-talet i Ryssland och som lyckades överleva två världskrig och ett kallt krig under despoten Stalin. Han ömsom förnedrades och hyllades livet igenom där han både anpassade sig och opponerade sublimt via sin musik. Det sägs att hans sena, till skillnad mot de ofta storslagna symfonierna, betydligt mer privata, intima kammarmusik bär vittnesmål om hur han ställde sig till maktens hänsynslösa brutalitet i kulturlivet. Musik för en trängre krets kryddad med starkt rytmiserade inslag. Men som förutom folkvisetoner även rymmer ekon från klezmermusiken och plötsliga infall som de rena citaten ur Rossinis ”Wilhelm Tell” vi hörde. Det var bara pilbågen och äpplet som fattades. Sjostakovitjs dualism präglas av såväl ironiskt lekfulla inslag som svårmodigt svårlyssnade partier. Den nionde kvartetten bjöd på bägge varianterna. 

Efter paus var det dags för en av Ludwig van Beethovens tre så kallade Razumovskij kvartetter opus 59, den i e-moll Nr 2 med flera för Beethoven typiska teman uppbyggda av upprepade korta motiv. En musik som på sin tid rönte hård kritik vilket fick Beethoven, som naturligtvis var fullt medveten om styckets kvalitet, att kaxigt svara: ”Kvartetterna är inte skrivna för er utan för kommande tider”. Och i den stramt sköna andra satsens adagio visade Stenhammarkvartetten upp all den mjuka klangväv som satsen utgörs av och lockade fram olika måleriska valörer. En fröjd att lyssna till. Liksom till fjärde satsens magnifikt genomförda stegring. Mycket bättre blir det inte.