Dans
Kuckel 2
Dansare: Charlotta Öfverholm, Jesse Kovarsky, Matteo Carvone, Oscar Salomonsson, Yvan Auzely och Pascal Jansson
Koreografi och regi: Alexander Ekman
Koncept och dramaturgi: Carina Nildalen
Arrangörer: Dans i Nord och Kulturens hus, Luleå.
Kulturens hus, 22 oktober
Genom Dansserien i Kulturens hus möter vi också alltid några av de främsta dansarna i världen. Denna kväll även en av de mer omtalade koreograferna, Alexander Ekman.
Tidigt börjar en hård klump att växa i magen för Ekmans ”Kuckel 2” för sex dansare och på turné i Sverige i höst, är på flera sätt en mycket stark föreställning. Den handlar om manipulation, den makt som följer med det och frilägger på ett obehagligt sätt de mänskliga knepen för att skapa över- och underordning. Bara det att ställa fem fysiskt starka och smidiga män på scenen tillsammans med en enda kvinnlig dansare väcker den vaksamhet som människor i vår tid tidigt lär sig. Att män i grupp, innan man känner dem, är en risk för våld.
Det tar inte heller lång tid innan aggressioner uppstår – hos alla.
Visserligen kan det börja lite fint som när dansarna leker ett slags Följa John där en rörelse byts av mot en annan i ett pågående flöde. Än är det lugnt, lite roligt rent av.
Men i bakgrunden mullrar det dovt och en träff mellan två jämlikar förvandlas till en ljudlig maktkamp, en önskan om ömhetsbetydelser blir snart ordergivning, en piccolo hunsas.
Och andningspauserna i föreställningen är få - men finns: när dansarnas uppsträckta händer bildar en vajande skog, när Auzelys rutinerade händer förvandlar en svart herrsko till något underbart och Jansson i bakgrunden följer hans rörelser, när Kovarsky och Carvone bara står och är kropp eller när Öfverholm med strålande kroppskontroll kastar sig från en stege in i Salomonssons armar.
Men slutet är otäckt.
Dansarna ropar allt högre, vrålar rent av. Rök rullar in över scenens vita föremål och kalla ljus. Det mörknar. Ensemblen formar en grupp av med uppsträckta armar och förvridna ansikten, och jag hamnar i någon av världens nyligen utbombade hus i krig utan slut.
Så sliter de av sig på överkroppen och kommer med vajande armar ut i salongen. Vita tycks de täckta av damm. Kanske är de döda koraller. För i ”Kuckel 2” är samtidens svärta hela tiden närvarande.