Litteratur
Djupsinne. Hur bläckfisken började tänka
Peter Godfrey-Smith
Översättning: Claes Bernes
Natur & Kultur
En bok som handlar om bläckfiskars intelligens och omvärldsuppfattning hamnar just i den kategorien, osannolik och ytterst intelligent.
Peter Godfrey-Smith heter författaren, han är själv smått osannolik, kombinerar djuphavsdykning med filosofi och vetenskapshistoria, är professor i de senare konsterna men umgås tydligen helst med några arter bläckfisk utanför Australiens kust.
Under hela läsningen nynnar jag på Beatleslåten om bläckfiskarnas trädgård, efter läsningen framstår den som fullt trolig, vem skulle inte vilja vistas där? Bland dessa varelser som har decentraliserade hjärnor (genom en av dem går matstrupen!), en intelligens som gör dem både lekfulla och analyserande, en hud med synförmåga, en hud som dessutom kan uppföra rena videokonsten i färg och form och ibland iscensätter rena uppvisningar av sina förmågor bara för att det roar dem.
All vår intelligens börjar i havet skriver Godfrey-Smith och ser mot det prekambriska i livets uppkomst. Vilken betydelse har det för hur vi tänker? Och hur ska vi uppfatta jaget när det finns varelser som åtminstone delvis tycks tänka på flera olika ställen, bläckfiskarnas långa fångstarmar tycks besitta egen vilja och sakna central hjärnstyrning. Autonoma kroppsdelar?
Dessutom tycks denna höga intelligens vara ett gåtfullt slöseri, stora hjärnor är energikrävande för de organismer som utvecklar dem. Bör alltså ge utdelning genom långt liv och bra utfall, men bläckfiskarna har korta, djupsinniga liv och faller bokstavligen sönder med alla sina förmågor efter några få år. Evolutionärt godtycke?
En bok om bläckfiskars märkliga, slösaktiga intelligens är ju det som besannar alla klichéerna om att utmana sin syn på kropp, intelligens, medvetande. Kroppen har nästan ingen fast form, kan klämma sig igenom små öppningar, ytterst sårbar men kan gömma sig överallt. Ögonen är jättestora, möjligen färgblinda vilket gör hudens färgskiftningar än mer gåtfulla, till vad? Om människan är skapelsens krona är bläckfisken skapelsens gåta, hjärnan tycks komma av två olika evolutionära utvecklingslinjer. Åtta ben, tre hjärtan och blågrönt blod, använder jetdrift ibland, simmar andra gånger, kravlar. Har möjligen humor, sprutar vatten på irriterande forskare i laboratoriemiljö.
Jo, jag rekommenderar denna blandning av evolutionsberättelse, medvetandefilosofi, empati med allt levande och häpnad inför allas vår gåta. Vår intelligens börjar i haven, hur skulle det kännas att vara en bläckfisk?