Tidskriften Provins tar ett temagrepp på Pengar med sitt senaste nummer (3/23). Det fungerar ganska bra, här finns både indignation och humor, hör och häpna. När fick en kulturtidskrift senast en läsare att dra på mun? Det är Ronny Söderlind som står för prestationen med en kortberättelse om konsten att misslyckas som leder tankarna till den unge, ännu oförbittrade Ulf Lundell. Han som kunde skriva med livslust och tempo. Men Linnea Swedenmark gör det kanske ännu bättre med sina poetiska sidor ”Livskroki från Krokom”, sex mansporträtt, likaså om konsten att misslyckas, eller möjligen lyckas på sitt högst individuella sätt.
Starkaste lågan finns i Tobias Poggats korta scen från det tyngre arbetslivet, stål och sand och grabbar som försöker härda ut, en proletärbetraktelse från kroppsarbetets numera ganska osynliga värld.
Jo, det är ett ganska varierat nummer, inte så förtvivlat litterärt i formen, ganska rak gestaltning i de flesta bidrag. Lyra Ekström Lindbäck spänner bågen hårt med titeln ”Om att skriva om pengar för pengar” men krymper sig till sarkasmer som saknar anspråk. Dareen Tatour öppnar den palestinska dörren med starka dikter om återvändandets omöjlighet och bestulna drömmar, vackert översatta av Malin Nord. Numrets kanske mognaste inlägg.
Numrets konstnär är Salad Hilowle, dekorativa och suggestiva collagebilder med somaliska referenser, rytmiskt och effektivt.
Alexandra Sundqvist avslutar numret med mycket tydlig poesi ”Armarna, almarna”, som närmar sig en radikal, materialistisk förståelse av arbetets karaktär och arbetarens ställning:
”jag säljer min tid
till de som kommer och går i stenhusen
lånar ut mina händer
säljer min armar
det är väl det som är att arbeta”.