Albin Lee Meldau. Rösten som grabbade tag i medelålderspubliken och fick dem att tjuta av välbehag under hösten 2018 men som fick alla indiekids att sucka "det var länge sedan han slog igenom...". När han intar Kulturens hus är det tydligt att han har lämnat de rökiga barerna bakom sig och hittat en ny publik genom "Så mycket bättre". Han fyller nästintill hela huset själv och när tonerna till hitsingeln "The weight is gone" drar igång av hans femmannaband klappar publiken in artisten som fångat Sveriges uppmärksamhet.
Vid första anblick känns det som att Albin Lee Meldau har otroligt tråkigt på scenen. Han släpar fötterna efter sig med blicken i marken och mikrofonsladden hänger efter honom som om det vore en trött hund. Men det är kanske också därför han har vunnit så många hjärtan. Hans obrydda uppsyn kanske lurar en först men man förstår snabbt att detta är hans uttryck som artist. Och det finns något befriande i att se honom släpa runt mikrofonsladden på scenen, precis så där obrytt som en vill att en sångare med bluesbakgrund ska göra. Albin Lee Meldau gör sig inte till och det finns ingenting som skriker "se mig, hör mig", ändå är det det enda man vill göra.
Vi får ta del av hans låtar från tidigare men även nytt material. Och någonstans i blandningen mellan engelska och svenska så blir det tydligt att hans svenska texter passar honom bra, kanske bättre än de engelska. Desperationen och smärtan kommer fram i nya singeln "Kom för mig" och hans melodiska text känns rak och tydlig. På svenska blir hans improviseringsdelar inte lika svårförstådda som de bli på engelska, för jag måste vara ärlig, ibland hör jag inte vad han sjunger när han tappar bort sig helt i känslorna. Kanske är det en del av charmen, kanske är det roligt att googla texter när man kommer hem.
För Meldaus röst kan få vilket text som helst att bli bra, kanske även det beprövande sömnpillret Ikea-katalogen (snälla Albin, sjung in den). Hans "Så mycket bättre"-tolkningar av Louise Hoffsten och Vikingarna är otroligt fina. Vem hade kunnat tro att "Kan man älska någon på avstånd" skulle kunna låta som poesi ackompanjerad av en gitarr? För att inte prata om Hoffsten-tolkningen "Spela min favoritvals", den är som skriven för honom och hans desperata röst.
"Nu ska vi sjunga en till låt om det oväntade ämnet olycklig kärlek" säger han och publiken skrattar. Låten "Bloodshot" är snyggt inramad med munspel och dramatik. Han är som bäst när man hör hans hjärta slitas itu av den där dåliga relationen som han sjunger om. Och egentligen är det nog det jag vill ha av honom. Skit i allt det andra, ställ honom på en scen med en gitarr och med texter om kärlek som får det att låta som att någon har tagit ut hans hjärta, lagt det under en lastbil, backat och kört fram 22 gånger och sedan opererat in hjärtat i honom igen.
Konserten går mot sitt slut men publikens kärlek slutar inte att flöda. Till deras stora jubel kommer Albin Lee Meldau utridande på basistens rygg och kör två extra nummer. "Han heter Albin Lee och han har varit på tv, det är det jag vet" hör jag en kvinna som har slagit sig ned bredvid mig säga under konserten. Hans stora genombrott i "Så mycket bättre" är kanske svårt att komma ifrån men han tar trevande steg mot att bli en Sveriges största röster. Eller egentligen är han nog redan det, och snart förstår nog fler att hans säregna röst är en tröst i den producerade musikvärlden.