Litteratur
Helle Helle
de
Översättning: Ninni Holmqvist
Norstedts
Det finns en underliggande dramatik i skildringen, men den är inte inplacerad för effektens skull utan just så oväntat grym och naturlig som vardagsdramatik oftast är.
En mamma och en tonårsdotter, dottern går i skolan, gymnasiet alltså och mamman har en butik, damkläder. Ingenting särskilt eller storslaget, vanligt liv, tonårsträffar, skjutsningar, middagar. Språket är stiliserat, inledningsmeningen som utskuren ur en gobeläng med en mycket större berättelse, skimrande: ”Senare går hon över åkrarna med ett blomkålshuvud”.
Naturligtvis skaver någonting i romanen, det antyds som en ilning i texten när mamman säger att det känns som att hon svalt en sten. Hennes ohälsa är lika alldaglig som resten av existensen, den bär ingen symbolisk tyngd, det är bara som en sten i magen, vill inte försvinna. Hon säger detta den tredje april. Det är det sista året.
Helle Helles stil är hög och riskabel. Den kan fungera avstängande, som den gestaltning där tekniken är alltför driven och så synlig att den kommer innan orden har träffat. Men paradoxalt nog kan den också fungera omvänt, som någonting som nyskapar världen. I vilket fall tränger sig berättelsen vidare, den osynliga dramatiken växer i all sin tysta acceptans, banden mellan mor och dotter är mycket starka och för varje mening förstår man att de snart kommer att brytas.
Storslagenheten framställs alltså genom sin motsats. Tonårstiden, som alltid är en smärta eftersom den blir avlöst av någonting mycket mindre intressant, utspelas tillsammans med mammans sista tid. Allt skildrat liksom en passant, med en lätthet som är outhärdlig.