Det var länge sedan jag kände en sådan förväntan inför en kväll som denna lördag. Lillan har antytt att den ska visa sig från sin gamla sida och jag kliver in i den sluttande lokalen med nyfikna ögon.
Förväntan behöver däremot inte betyda krav eller tro på något bra. Jag är bara glad över att kunna kliva in i en bortglömd pärla och inte veta vad som ska hända. Äntligen kan jag gå ut en lördag med möjligheten att bli förvånad, besviken eller upprymd. Jag köper det oavsett.
Jag hade aldrig kunnat förutspå vad Linn Edmans 25 minuters på scenen skulle ge mig. Jag visste inte ens vem hon var och jag hade fortfarande inte haft en aning om det inte vore för att Klubb Lillan ger mig chansen att upptäcka denna stundtals Courtney Love-knorrande, stundtals taffligt gitarrspelande och stundtals gnistrande opolerade diamant.
Ensam med en akustisk gitarr visar Edman, under hennes enda svenskspråkiga låt (”Tänk om”), att hon en dag kan växa till något sevärt. Då är kvällar som denna ovärderlig för henne och det 30-talet människor på plats kan säga att ”vi såg henne innan hon blivit något”.
I pausen, innan Frida Selander kliver upp på scenen, visar också lokalen upp sin rätta potential. Med musik i högtalarna och öppen bar höjs röstvolymen och det låter som att knapparna knäppts upp i styva skjortkragar.
Här kan jag trivas.
LÄS MER: Hyllad av Rolling Stone – spelar i Luleå
Med Selander på scenen skruvas atmosfären ner en aning och hennes ensamföreställning skapar en knappnålstystnad bland tända stearinljus.
På scenen står ett bord med skrivbordslampor som tänds och släcks bredvid ballonger i luften.
Selander pratar sig igenom sitt senaste album, ”När du går på känsla är du alltid i tid”, hon berättar om svett och regn, om lilla Klockestrand och ett gift par, om att laga föremål och kastar sönder en kruka som lagas i publiken och simulerar strömavbrott.
Med bara en elgitarr som musikalisk vän gör hon ett personligt framträdande där sambon Eva spelar en biroll i nästan alla hennes historier.
Det Frida Selander gör hade ingen annan kunnat göra och om det inte vore för den nystartade klubben hade jag definitivt inte sökt mig till lokalen för att bevittna detta.
Så långt är jag glad över att ha upplevt det okända och ovanliga, det finns inte mycket annat som är mer värt pengarna i Luleå denna kväll. Men jag är fortfarande inte överrumplad eller exalterad. Det kommer strax efter klockan 23.00 i stället.
Breanna Barbara personifierar min uppfyllda önskan.
LÄS MER: Klubben ska göra Lillan stor igen
Aldrig hade jag haft möjligheten eller fått idén att bevittna en södernträskdoftande Minnesota-musiker om det inte vore för att hon plötsligt stod där på scenen.
Breanna Barbaras spelning är den uppenbara anledningen till att fortsätta gå på Lillan och upptäcka musik du inte visste att du tyckte om – eller i värsta fall upptäcka musik du inte visste att du tyckte illa om.
Den bluesrockande amerikanskan blandade melankoliska slidegitarrer med högintensiv, på gränsen till punkig, svettmusik.
När hon är som bäst, i sina vildaste stunder, är hon bland det bästa jag upptäckt i Luleå. Då förvandlas Lillan till en smålurvig undergroundklubb som hade kunnat vara stationerad i Alabama, Nashville eller London. Mer än så kräver jag aldrig av ett ställe.
När hon är som sämst är hon en upplevelse i sig bara genom att skänka kvällen något vi aldrig annars ser i stan.
Jag blir inte totalt hänförd, jag hade långa stunder med grusade ögon och ibland funderar jag över hur många i den lilla publiken som kommer återvända.
Men samtidigt vet jag att jag alltid kommer att överväga ett besök på Klubb Lillan i fortsättningen. Helt plötsligt upptäcker jag en framtida stjärna, en lättälskad personlighet eller får en smakbit av den amerikanska vildmarken.
När gjorde vi det sist?