Biografi
Analfabeten
Författare: Agota Kristof
Översättning: Marianne Tufvesson
Förlag: Wahlström & Widstrand
I självbiografin ”Analfabeten” vänder den ungerska författaren Agota Kristof blicken mot sitt eget liv. Den fattiga barndomen under den tyska ockupationen, uppväxten under den sovjetiska. Efter det misslyckade upproret 1956 flyr den 21-åriga Agota till Schweiz, där språklig exil och socialt utanförskap ska plåga henne för resten av livet.
”Analfabeten” är blott 41 sidor lång men lyckas förmedla mer än de flesta biografier som släpps idag gör tillsammans. Med sin kärnfulla prosa berättar Kristof om ensamhet och livets kärvhet, om ett förlorat ursprung och förlorat hopp. Hennes liv präglas av ockupation, tystnad och censur, för att efter flykten till Schweiz mynna ut i ett okänt språk utan ursprung.
Djupt rotat i ”Analfabeten” finns den uppdämda känslan av orättvisa, en orättvisa som i ljuset av den ryska invasionen av Ukraina framstår som rent skrämmande aktuell. I en öppen fråga till Rysslands författare och folk ställer hon frågan: ”Vad anser de, som ju själva har tvingats underkasta sig sin tyrann, om dessa ”obetydliga länder” som därtill tvingades underkasta sig utländskt herravälde, nämligen deras eget. Deras lands herravälde. Skäms de för det, kommer de någonsin att göra det?”
Agota Kristofs självbiografi är flyktingens berättelse, läsningens berättelse, analfabetens och de språklösas berättelse. Med sin karaktäristiska, korthuggna prosa och smala format håller sig Agota Kristof trogen sin stil, den stil som för mig blivit synonym med hennes ställning som en av 2000-talets bästa författare.