Högstämt allvar med Westbergs vokalensemble

Nationalromantikern Andreas Hallén hämtade precis som sina samtida Wilhelm Peterson-Berger och Hugo Alfvén mycket av sin inspiration ur en nationell kultur.

Erik Westbergs vokalensemble gestaltar nationalromantikern Andreas Halléns ”Missa Solemnis” från 1921 på en nyutgiven CD.

Erik Westbergs vokalensemble gestaltar nationalromantikern Andreas Halléns ”Missa Solemnis” från 1921 på en nyutgiven CD.

Foto: Kenny Johansson

Recension2021-04-16 06:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Musik

Andreas Halléns Missa Solemnis (1921)

Erik Westbergs Vokalensemble

Dirigent: Erik Westberg

Solister: Pia-Karin Helsing, sopran. Maria Forsström, alt. Conny Thimander, tenor. Andreas E. Olsson, bas. Lars Nilsson, orgel. James Jenkins, piano samt Lars Sjöstedt celesta.

Nu presenterar Erik Westbergs Vokalensemble en CD med Halléns ”Missa Solemnis” från 1921 inom Kungl Musikaliska Akademiens projekt med att tillgängliggöra den ”dolda svenska musikskatten”.

Med ”Frösö blomster” och ”Midsommarvaka” skrev Peterson-Berger och Alfvén in sig i den svenska musikhistorien. Andreas Hallén har en gedigen produktion bakom sig, bland annat ett flertal operor. Men någon riktig femetta fick han aldrig till. En habil tonsättare, utbildad i Tyskland på 1870-tal och vi anar i mässans inledande ”Kyrie”, där kören stundtals klingar i folkton medan det i det bakomliggande – ”kompet” om ni så vill – finns en stark närvaro i harmoniken av giganten Richard Wagner. Men här finns också en innerlighet mellan snygga dissonanser och mollgångar. 

Dirigenten Erik Westberg har god hand med kören som rent klangmässigt känns välbalanserad inte minst i de mjukt njutbara pianissimona. Och som vi vet, för att sjunga svagt måste man kunna sjunga starkt. Överlag känns det som att det är i körpartierna som Hallén mår som bäst rent musikaliskt. Inget fel i solisternas insatser men det är inte där mässans clou ligger.

”Credot” flammar av högromantik. Det är högstämt och allvarligt, långt ifrån barockens ofta lustfyllt dansanta rytmik. Och i ”Gloria” liksom ”Sanctus” öser Hallén på för allt vad tygen håller, storvulet och utan egentliga överraskningar. Det bullrar mycket men förutom ”Kyrie” berör det sällan.