I luthersk anda bidrar också våra kyrkor intensivt till ett levande musikliv. På söndagskvällen bidrog Luleå domkyrka musikaliskt också till firandet av Finland 100 år. Vår internationellt uppmärksammade domkyrkoorganist Markus Wargh hade bjudit in ålandsfödde ”världstenoren” Christian Juslin till en jubileumskonsert. Juslin, som för närvarande sjunger Othello i Tyskland, debuterade som Alfredo i La Traviata på Folkoperan i Stockholm 2000 och tilldelades Jussi Björlingsällskapets prestigefyllda pris 2013. Som gammal operaälskare hade jag högt ställda förväntningar. Och blev – besviken.
Konserten avslutades med programmets enda operaaria, och den är kort, men en riktig pärla: ”Recondita armonia”, Cavaradossis aria ur första akten av Puccinis Tosca. Ack, om det ändå blivit mer av den sorten! Här blommade den strålande tenorala höjden och Markus Warghs orkestrala orgelspel passade perfekt. Det blev förvisso stående ovationer (eller reste sig den fulltaliga publiken bara för att gå?), men det kändes lite snopet, även om en timme är lagom längd på en konsert utan paus.
Slutnumret föregicks av ett annat älskat stycke, där flera än jag förväntat sig sång:
"Ave Maria" av Franz Schubert (1797-1828), nu framfört endast på orgel i ett arrangemang av en J. Scott, där ackompanjemangsfigurerna fick dominera över melodin. Besvikelse. Vokalt hade man annars här kunna vänta sig pianissimon och mezza voce, men Juslin vill uppenbarligen briljera med sin höjd i forte. Vilket han gjorde med besked i Beethovens berömda lovsång, ”I himlar sjungen”. Den lockar till det, liksom organistens anslag och de båda musikernas placering på orgelläktaren.
Därifrån började också konserten och den började finskt. Oskar Merikanto fick inleda, med den kända ”Säg, minnes du psalmen vi sjöngo” som nummer två. Den har jag för åtskilliga år sedan hört Juslins lärare Jorma Hynninen framföra i domkyrkan, en baryton vars lägre register hörs. Sådant saknades hos vår tenor. Självskriven i en jubileumskonsert för Finland med Markus Wargh är naturligtvis Sibelius ”Finlandia”, men varför dessa kompakta tonkaskader i fortissimo? För mig som föredrar romanssång i ett intimare format, blev det också svårartat med Sibelius från början alltför stora ”Svarta rosor” och ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte” till orgelackompanjemang.
Efter en rikt orkestrerad orgelimprovisation, där någon kunde höra finska nationalsången, uppskattade nog fler än jag att i tre sånger av Gustaf Nordqvist få uppleva musikerna i koret, att också se dem. Den viktiga kontakten bidrog positivt till konsertupplevelsen.