Konsert
Café 1930
Kammarmusik i Kulturens hus Lilla sal, torsdag 9 mars
Arrangör: Luleå kammarmusik förening
Verk av: Ástor Piazzola, Francis Poulenc, Nino Rota, Lili Boulanger och Johan Ullén. Solister: Mårten Landström, Robert Ek, Nikolay Shugaev och Nils-Erik Sparf.
Men huvudnumret; Ástor Piazzolas ”Café 1930” sjabblades tyvärr olyckligt bort då violinstämman – den tangosmäktande – dessvärre nästan helt och hållet drunknade inför ett massivt piano. Synd förstås men det hindrade inte en i slutändan uppsluppet spelglad och givande kväll i Kulturens hus Lilla sal. Och det började med parisaren Francis Poulenc och hans klarinettsonat – enligt klarinettisten Robert Ek en av topp fem inom klarinettrepertoaren. Ursprungligen beställd av swingens krönte konung Benny Goodman som också framförde urpremiären samman med Leonard Bernstein och som alltså inte enkom lirade jazz utan även i Mozarts vidunderliga Klarinettkonsert. I Lilla salen spelade nu Robert Ek och pianisten Mårten Landström med den äran. Ett starkt varierat musikstycke som hela tiden prövade olika uttryck och vandrade spännande lustfyllt mellan folkviseharmonik, vaggvisa och, faktiskt, vaudeville.
Kring fransyskan Lili Boulanger har vävts många myter. Starkt begåvad inom komposition dog hon endast 24 år ung. Här framfördes hennes ”D’un matin de printemps” (En vårmorgon) för violin, cello och piano komponerad strax före hennes död 1918. Stark intensitet med ett tema som vandrade sinnrikt mellan de olika instrumenten.
Före paus var det så dags för kvällens stora överraskning; Nino Rotas ”Trio” med Mårten Landström på piano, Robert Ek, klarinett och Nikolay Shugaev, cello. Kammarmusik i sitt absoluta esse där musikerna, intensivt avlyssnande varandra, gav prov på excellent ensemblespel. Friskt, uppsluppet, glädjespridande! Och extra roligt när en kompositör visar sig ha fler tangenter på sin lyra. Normalt är ju Rota förknippad med filmmusik såsom ”Gudfadern”, ”Amarcord” med flera.
Efter pausen var det dags för svenske Johan Ulléns ”Dödssynderna”. Mårten Landström räknade för säkerhets skull upp dem innan. Ni vet; Frosseri, Stolthet, Lusta, Avund med flera. Måhända oss i publiken till varnagel. Det var inte lätt att gissa rätt men när Shugaevs cello knarrade som värst lät det i mina öron som Ebenezer Scrooges knirkiga dörrpost – så det måste bara vara Girighet. Associationerna löpte säkert hej vilt hos publiken. Violinisten Nils-Erik Sparf kompletterade med sirligt spel och spänstiga pizzicaton i en musik som slungade våldsamt mellan olika gestaltningar av mänsklig svaghet.