Vita duvan är en något ovan konsertlokal och trots ett något bristande ljud bjöd den på en upplevelse med mersmak.
Det är svårt att avgöra vad som är mest klassiskt; gamla fängelset Vita duvan eller gamle Björn Sjöö på scen. Under Kulturnatten samarbetade två av Luleås mest välkända namn dessutom för att tillsammans skapa nya minnen.
Med tanke på saknaden efter livemusik är det troligt att den här kvällen fastnar länge i medvetandet. Och historiens vingslag gör den ovanliga konsertlokalen till en upplevelse i sig. Ljudet är så där, men känslan är stark.
Björn Sjöö river av både nytt och gammalt, där färska låtar som ”Ung och stark”, ”Aldrig bitter” och ”Det är så skönt” sitter bäst.
Huvudpersonen berättar att han spelat här med Rekyl för 44 år sedan men att det var ett annat klientel då. Om inte annat var de yngre.
Gissningsvis var det också bättre disciplin på dem, var och varannan låt föranleds av mixtrande och diskussion om vilken som är nästa. Att börja om och ta om hör inte till ovanligheterna.
Björn Sjöö och Lars Bonnevier bjöd på historier och skrattar i samtal med publik.
Den här kvällen är det öppet för lek och fri lejd på scenen. Många pillemariska leenden mellan musikerna uppmuntrar till att ta ut svängarna och mellansnacken får vingar, ibland med mikrofon ibland ute i luften.
Efter 50 minuters spel är det meningen att ”Det är så skönt” ska avsluta, men så klart kan de inte sluta lira och kör två låtar till.
Samma sak gäller snacket, Björn Sjöö stannar kvar och snackar även efter att musikerna börjat plocka ihop. Så vitt jag vet kan han stå där än idag.
Salen som tidigare huserat fängelsekunder fylldes av förväntansfulla konsertbesökare under Kulturnatten.