Bara detta att gå med svaret i huvudet, plita ned det och sedan åter vänta - kort eller länge beroende på postgång, sjukdom eller brist på tid, allt det förflyktigas med elektronikens ”stjälp”.
Astrid Lindgren och Louise Hartung möttes i efterkrigstidens Europa. De började en över tio år lång brevväxling, från 1953 och fram till Louises död i cancer 1965. Att läsa dessa brev idag ”Jag har också levat” och låta det ta lite tid, ”vänta” på svaret från Berlin, Furusund, Stockholm, Ibiza … (Louise köper hus där för att under semestern värma den värkande kroppen) återskapar deras liv och tankar, kärlekar och förväntningar: Ditt nya brevpapper är så vackert, det måste väl vara en fröjd att skriva … till Louise.
Mer än 600 brev utbytte väninnorna och det är Jens Andersen, författare till Astrid Lindgrenbiografin ”Denna dagen, ett liv”, som, tillsammans med Jette Glargaard, före detta tyskkonsulent på Gyldendal och gift med Jens Andersen, sammanställt dem och skrivit förord. Louise Hartung skriver på tyska och Astrid Lindgren på svenska och lite skoltyska. De delar med sig av arbete, barn och besvärliga kollegor. Louise, som gömde judiska vänner i sitt hus i Potsdam och som var en av miljontals kvinnor som utsattes för de ryska soldaternas hämnd våren 1945 i det Berlin som blev centrum för kalla krigets maktkamp, är förstås inte det minsta provinsiell till skillnad från Astrid som lever i det neutrala Sverige. Att Sverige är litet märks även i deras diskussioner om litteratur-,musik- och idéhistoria. De samtalen blir för Astrid, som för en nutida läsare av breven, en sann bildningsresa. När Louise introducerat Goethe för Astrid skriver Astrid yr av glädje:
När man bestämmer sig för att bara umgås med broder Goethe och broder Beethoven blir väl ens själ så överjordisk att det knappt går att beskriva.
Louise Hartung blev efter kriget medansvarig för återuppbyggnaden av Berlin, till en början inom hennes specialområde, den klassiska musikkulturen. Längre fram knöts hon till Hauptjugendamt, Barn- och ungdomsbyrån, med omfattande program för att hjälpa trasiga och splittrade familjer och hitta hem för flyktingar från öst. Ambitionen var att denazifiera barn med hjälp av god litteratur. Här kommer Astrid in i bilden. Hennes till tyska översatta Pippi Långstrumpböcker faller inte i god jord hos alla. Louise som genast ser att Pippis skoj med överheter är vad tyska barn behöver, ser ingen annan råd än att hota avgå från byrån om inte hennes chef, SPD-politikern Ella Kay, ändrar beslutet att portförbjuda Pippi.
Och på den vägen är det. Louise läser ibland Astrids manus, uppskattar eller kritiserar, som en figur i Rasmus på Luffen som är obehaglig och – tysk.
Det hettar ofta till i brevväxlingen. Louise, som är förälskad i Astrid, återkommer flera gånger i breven till sin längtan att också få se och tala på tu man hand med henne (båda är strängt upptagna av arbete och Astrid har dessutom familj). Astrid skriver inte lika ofta, kanske lite rädd för Louises känslostormar. I ett brev svarar hon att hon gör en bestämd skillnad mellan vänskap och kärlek, om man med kärlek menar ”körperliche Gemeinsamkeit”. ”Mitt bondska blod reagerar helt gammalmodigt inför det motsatta könet”.
Louise svar (1955), komplext och storartat i sin fördomsfrihet är en höjdpunkt i boken:
Å Astrid, du kära finkänsliga, snälla, snälla, öva inte för mycket på balanskonster! Det blir nog så till slut att jag får trösta dig därför att du inte kan känna något annat för mig än vad som är brukligt inom konventionens lätt förstenade gränser.
Om Astrid ändå kunde övervinna sig själv och bli så frimodig och hjärtlig som anstår henne och inte göra sig ”falska föreställningar om hur jag gör med mina otillfredsställda begär”. Louise vistas mitt i livets (Berlins) smältdegel. Astrid vilar i sina berättelser. Men Louise svar befriar i någon mening Astrid. Ett systerskap föds och med den förtroligheten. Louise förälskelse landar i samma beundran för Astrid som Astrid hyser för sin brevvän och en fylligare bild av Astrid, som aktiv i det intellektuella och politiska samtalet i Europa, framträder.
Astrid besöker Louise en sista gång på sjukhuset i Berlin. Hon noterar i sin dagbok: Louise Hartung dog i dag … Sörjer över Louise.