Teater
Men Gud!
Medverkande: Magnus Betnér, Jesper Sjöberg och Johanna Lazcano
Kulturens hus lördag 7 mars kl 19
Scenen föreställde en lätt kitschig boudoirliknande inredning, allt i vitt med divan och doriska pelare som säkert skulle fått självaste Liberace på gott humör. Men nu väntade vi på komikern Magnus Betnér och pjäsen ”Men Gud!” där självaste skapelsen skulle förklaras. Så var det lovat.
Bibeln kan, som vi alla vet, läsas på många sätt och när fan är gammal blir han religiös. Nu är Magnus Betnér varken gammal eller särskilt religiös. Snarare har han som stå-upp-komiker inte sällan gisslat bland annat prästerskapet. Och det med den äran.
I begynnelsen var sålunda ordet. Och in på scen till rök- och ljuseffekter studsar han in – kvällens stjärna, ”stå-upp-komikens Bad Boy ” som han föga oblygt presenterade sig själv som – Magnus Betnér i rollen som Gud fader, alltings skapare. Och – närmast vrålar han – nu ska de tio budorden skrivas om och vi i Kulturens hus blir de första att få ta del av dessa. Inget litet löfte, utan bara det första i en serie publikfriartrix av det enklare slaget. Allt förmedlat i ett konstant högt tonläge.
Sen, under en timme och tio minuter får vi lyssna till en svada, en formlig störtsjö av ord, ord, ord. Oftast utan vare sig finess eller begripliga sammanhang. Pjäsen har en amerikansk förlaga; ”Act of God” av David Javerbaum och det märks. Illa översatt men framförallt illa infogat i en svensk kultur. Det räcker liksom inte att likna ett lidande vid att: ”tvingas lyssna på någon sträckläsa Björn Ranelid” och liknande, rätt lättköpta poänger. Noteras kan att vid det här laget hade ett antal i publiken redan rest sig och lämnat lokalen, vilket var fullt begripligt.
På scenen med guden Betnér fanns även två ärkeänglar utan någon större funktion i själva pjäsen. Men en av dem frågar vid ett tillfälle hur Gud kunde acceptera Vesuvius utbrott som begravde Pompeji år 79 e.Kr, förföljelsen av fattiga, ja till och med Förintelsen? Tveklöst en befogad fråga. Och för en kort sekund tänker jag att nu kanske det bränner till lite grand, nu kanske förställningen ändå förmår berätta något av intresse? Då svarar Gud – eller halvskriker snarare – att ”Herrens vägar äro outgrundliga”. God dag yxskaft.
Nej, hur Magnus Betnér tänkt när han valt att torgföra detta misch-masch av stolpiga, töntiga, ogenomtänkta, rejält humorbefriade (jo, jag vet, ett gäng på tredje bänk skrattade och tjoade) rader är för mig en gåta. Jag har sällan haft så tråkigt en lördagskväll.