Dans
Homan
Artister - koncept och framförande: Vejde Grind & Vincent Bruyninckx
Ögat utifrån: Tom Brand & Esse Vanderbruggen
Kostym: Bettina Feuerstein
Ljusdesign: Seppe Brouckaert
Ljuddesign & musik: Vejde Grind
Riksteatern i samarbete med Collectif Malunés
Gästspel av Riksteatern på Dansinitiativet, Luleå 8 oktober
”Så vilsna vi blir när vi ska förstå oss själva i individualismens tid. Ingen gud att fråga, ingen grupp att höra till, bara du själv”, tänker jag en bit in i föreställningen. Det kan helt enkelt bli lite snurrigt för oss. Som för aktörerna i ”Homan”.
På scenen finns två män. Den ena först med huvudet och halva sig instoppad i en plastsäck med prylar som för tankarna till en hemlös och dennes ägodelar. Den andre hopknölad och hårt inlindad i plast likt en väska på en flygplats någonstans. Bara fötterna, armarna och huvudet sticker ut, tänk ett ägg. Båda är liksom utkastade till ett okänt sammanhang.
Den ena av dem, Vejde Grind, är också lagom lång för att kunna vara en basketspelare. Det är bra när han ska hantera det märkliga ”ägget”som far omkring på scenen. Ord används inte. Hur ska de då förstå varandra? Vem är de? Att de är män är centralt för det som utforskas i ”Homan”.
Vägen till förståelse blir hejdlös och rolig. De två aktörerna, båda utbildade dansare och cirkusartister, gör allt det där med sina kroppar som en själv skulle vilja prova på eller provar på om du är yngre, typ barn.
Vejde Grind och Vincent Bruyninckx provar inte, de är superskickliga och gör ibland det omöjliga en lång man och ett inplastat ägg på ca 60 kilo kan göra tillsammans. Det blir hisnande och tokigt i samma minut.
När den första stora metallringen så plockas fram från under mattan inträder en annan svårighetsgrad. Kropp och föremål, kroppar och flera föremål ska kontrolleras. Med full koll på dessa snurrar de runt på den intima scenen, precis innanför gränsen på mattan. Cirkusgrenen kallas Cyr Wheel.
Den inplastade tar sig så småningom ur tejpen och lär sig stå på benen. Nu är de två jämlika, och då måste de, som de män de är, förstås tuppas lite med skrik och gester. Men det är att värna varandra som gör allt möjligt. Inte minst i slutscenens bygge på höjden.
Mattan är för övrigt central för en fantastisk scen där de båda dansarna kryper under den. Med hjälp av sina kroppar och ljuset skapas en levande skulptur. Ibland uppstår illusionen av att det rent av är två skulpturer. Magiskt.
Hur Vejde Grinds ljudmässiga och outforskade universum uppstår osäkrar föreställningen än mer. Är allt verkligen förinspelat? Eller är det ringarnas och aktörernas rörelser som påverkar ljudet? Mycket troligt är det så. ”Homan” lämnar mig därmed road och oroad och glad. Är vi vänliga, skrattar mycket och hjälps åt ska vi nog ta oss ur denna röra vår överindividualistiska tid har skapat.