Den som håller i stiletten är tonårsgangstern Nicolas som är huvudperson i Roberto Savianos nya roman ”Dödskyssen”, en roman om kriminella gäng i Neapel.
Saviano uppmärksammades för sin reportagebok ”Gomorra” (2007), som beskriver maffian i Neapel och som lett till att han nu lever under dödshot. Årets bok är den andra i serien ”Camorrans barn”. I fjol kom den första delen, ”Blodsleken”.
Nicolas med smeknamnet Maradjan är ledare för ett ungdomsgäng, barntrålaren, som i kamp med andra kriminella grupper försöker ta över droghandeln i stadsdelen Forcella i Neapel. Det gäller för Nicolas att besegra den äldre gangstern Hankatten och hans klan. Kommer man i likhet med Carlitos i Hankattens klor väntar ingen nåd: ”Hankatten började med en kindtand. Han försäkrade sig om att tångens gripklor hade tag om tanden och sedan började han vrida, som om han tänkte dra ut en skruv ur en bräda. Carlitos Way utstötte djuriska läten omväxlande med dämpade rosslanden från strupen som dränktes av blod.”
Det är en rå och blodig berättelse om en ledares uppgång och fall. Djungelns lagar gäller, döda eller dödas. Tonårsligan tjänar kopiöst med pengar. De kör omkring i Maserati- och Porschebilar, kollar på sina Rolexklockor när de planerar sina stötar och dricker sig fulla på champagne.
De finner en sorts trygghet i gänget men Nicolas drar sig inte för att mörda en medlem i trålaren om han misstänker svek. Ingen får hindra hans väg till makt och ära.
Mödrarna, som förgäves kämpar för att få sina kriminella söner att leva ett anständigt liv, väcker läsarnas sympati. I motsats till männen, både de äldre och yngre banditerna, som enbart är värda avsky.
Saviano har inte lyckats att skapa gestalter med djup och mänsklighet. Nicolas och de andra av Camorrans medlemmar skildras nästan enbart genom de illdåd de utför och genom sin jargong, späckad av svordomar och könsord. Bokens drygt 400 sidor upptas till stor del av något som liknar idrottsreferat, Maradjan & co mot Hankatten & co. Ibland spännande men i längden ganska enahanda. Reportageboken gav Saviano internationell ryktbarhet men hans romankonst är inte av samma klass. Översättaren Ida Andersen har lyckats väl med sin uppgift. Hon kommenterar i en efterskrift sitt besvärliga arbete med att förvandla den napolitanska dialekten till svenska och till en ”ganska normaliserad ungdoms- och kriminell jargong”.