Alexandra Sundqvist, från Boden, fångar vår tid, som utväxlar allt till vinst och värde, menar Jan-Olov Nyström.
Litteratur
Matriarkenmarken
Alexandra Sundqvist
Ordfront
Upplysningen, eller om ni hellre vill belysningsföreningen, den som gjorde att även torparungarna kunde läsa läxor hemmavid får sin mörka baksida och turbinerna mal dikter om ingrepp, övergrepp, missgrepp och sorg. De fjärran forsarnas brus i äldre diktning har ersatts av kraftverkens gigantiska tystnad och apokalyptiska stenstränder.
”Matriarkenmarken” av Alexandra Sundqvist är en strömmande långdikt, ett verkligt kväde till detta energislag. Den tämda strömmen som skapar den aktiva strömmen som möjliggör oss alla som vistas i modernitetens bekvämlighet. Vår osynliga slav, vi behöver inte ens gnida lampan så lyder den vår vilja.
Sundqvist har en rasande kraft i sina rader, det försynta tonfallet kan växa till en dånande anklagelse, ett stridsrop mot människans destruktivitet av vattnet själv. Hennes dikter äger rum inne i detta energiskapande, i förvandlingen, i det kontrollerade våld som åstadkommer elektricitet. Älven är instängd, fängslad, men behåller ”en vrålande längtan efter hav”.
Detsamma gör dikterna, de kränger och vränger, de bänder och brusar. Det vilda tar till orda, allt det som inte längre syns och hörs i våra snöpta älvar finns där som diktade rader istället. På det sättet fångar hon också vår tid, som utväxlar allt till vinst och värde. Skogshemmanet som säljs är inte längre skog utan ett kubikmetermått, berget är inte en blånande dröm utan en fyndord för vanadin, Kalixälven är inte en kylig skönhet utan fortfarande ”outbyggd”. Allt väntar på att exploateras, ingenting finns för sin egen skull.
Den insikten strömmar vildare än Storforsen genom Sundqvists dikt.