Konsert
Cabaret Tröst
Regi: Gunilla Röör
Ljus: Calle Mårtensson
Medverkande: Nora Bredefeldt, Kristine Gulbrandsen, Tomas Isacsson, Sigge Löf, Hugo Löf, Karin Paulin
Premiär fredag 17 maj på Norrbottensteatern, scen 3. Speltid ca dryga timmen.
Med rökmaskinen i full gång och en softar ljussättning à la Chat Noir bjöd Norrbottensteatern, som ett slags säsongavslutning, på showen ”Cabaret Tröst”. Och nog handlade det om tröst alltid – det var vemod och längtan för hela slanten. En längtan tillbaka till en annan, mindre brutal och rå tid. Kanske som mest tydlig i JP Nyströms välkända ”Och min längtan hem är större än jag tror” som Tomas Isacsson framförde i en ömsint och avskalad tolkning där Sigge Löf ackompanjerade på en ack så ljuv sopransax, med sonen Hugo Löf med tung-gungiga bastoner och Karin Paulin på tvärflöjt samt Tomas själv på synthpiano.
Karin Paulin med sin velourvarma röst sjöng Lalehs ”Goliath” ur hennes album ”Colores” liksom en fräsig version av The Monkees 60-tals hit ”I’m a Believer” samman med Kristine Gulbrandsen och Nora Bredefeldt som dessförinnan gjorde en fin tolkning av Ellen Sundbergs ”Ett bloss för moster Lillie” med text av Bodil Malmsten. Och när ensemblen klämde i med Olle Adolphsons hurtigt charmiga ”Nu är det gott att leva” från mitten av 70-talet var publiken ingalunda nödbedd till en stunds allsång. Lika klämkäckt som på en Centerstämma.
Allt som allt en finstämd afton som kanske toppades av en lika innerlig som rörande tolkning av ”Till ungdommen” sjungen på norska dagen till ära (syttende mai) av Kristine Gulbrandsen som jag aldrig hört bättre med snygga folkvisetoner i typiska glidningar mellan dur och moll. Sången har därtill stark anknytning till tragedin på Utøya för snart tretton år sedan.
Vad som inte riktigt fungerade var mellansnacket; alltså svaret på frågan om varför vi behöver tröst? Här trampade föreställningen vatten och bjöd mest på klichéer och förhållandevis intetsägande reflexioner där jag saknade både lite fan anamma som mer välsvarvade texter. Ord och tankar som kunde binda samman föreställningen, ge kontur och fördjupning. Nu blev det egentligen mest en konsert rakt upp och ner. Gott så, väl framförd och med ett par, tre riktiga pärlor.