Under första halvan av konserten försöker jag komma fram till svaret men sen ger jag upp. Det spelar kanske ingen roll.
Jag vill tycka om det här. Erik Friman utstrålar snällhet och naivitet, och det älskar jag ju. Men tyvärr utstrålar han inte så mycket annat. Han verkar lite i sin egen värld, och dansar för sig själv. Publiken är bara halvmed från början men när han kör ”Fricktown” vaknar de till, och ordningsvakterna får fullt sjå med att dra ner folk som klättrat upp på varandras axlar.
Överlag känns publiken rätt ung och full och irriterande, men det kan ju lika gärna vara jag som är för gammal och nykter. Mest troligt faktiskt. Men det är ändå störande svårt att försöka lyssna på texterna och det nästan obefintliga mellansnacket när man är 160 centimeter lång och omringad av snapchattande fyllekramare som verkar mer intresserade av varandra än av vad som händer på scenen.
Volymen är också rätt låg vilket bidrar till att det är svårt att riktigt dras med. Det har väl antagligen med ljudrestriktioner att göra, men jag saknar ett riktigt gött bastryck i bröstkorgen som får hjärtat att slå i takt med musiken. I ”Kär Pt. 1” börjar publiken sjunga med, och när Gonza-Ra gästar på ”Mästerort” och ”Hon få mig” så höjs stämningen rejält. Med Gonza-Ra på scenen skapas mer dynamik, och det märks att Fricky är mer van att vara en del av ett kollektiv än en soloartist.
Ja publiken är rätt full, men den är också rätt full av fans som kan texterna och som längtat efter att få dansa till dem. Det bildas en liten breakdance-ring längst framme vid scenen, det hånglas och det gråts. Det är fint.
Men det märks att låten de flesta verkligen väntat på att få höra är ”Aqua Aura”. När Fricky avslutar med den så lyfter publiken, men tyvärr inte riktigt Fricky. Han är kvar i sin egen lilla bubbla, och verkar nöjd att vara det.
Extranummer blir ”Moonshine” och en till vända ”Hon få mig”, men då har halva publiken redan gått.