Ett inte så ofta omtalat verk av den engelske 1600-talsförfattaren där Djävulen inser att även han ingår i Guds plan för världen. Så löstes teodicéproblemets plåga, ondskan är inkapslad i Guds godhet och allsmäktighet.
Eller delar de två storheterna världen enligt plan?
Noréns bok är svårtillgänglig, en enda, lång utandning, det som ibland kallas ”stream of consciousness” . Kanske inte oläslig, men den är lika svårfångad som en halvt bortglömd mardröm; ett enda långt svep av korta satser utan andra skiljetecken än stor begynnelsebokstav i satsernas början.
En man minns liv och händelser. Tror jag. Han minns känslor, ljud, utsagda meningar och händelser. Som alltid i Noréns alster finns inlagda stråk av läst erfarenhet, namn, titlar, avtryck från den skrivna kulturen.
Stämningen är klaustrofobiskt instängd, fragmentarisk, kaosartad. Som om världens alla sinnesintryck funnes på plats och vägrade ordning, logik, konsekvens. En parallell till Lotta Lotass lösbladsbok. Eller kanske en illustration till hur de stackars människor som ingenting kan glömma upplever världen?
Så kommer då 1600-talspoeten och förklarar åtminstone de starka drag av ondska, destruktivitet, perversion som ofta nog strömmer genom raderna. Guds godhets onda närvaro.
Kanske är det så, kanske någonting annat. Det enda jag vet är att läst en hallunicatorisk redogörelse över en ond tids minne av sig själv.