Det bästa med Lykke Lis tredje album är att hon för första gången vågar sätta låtarna i centrum. Den stundtals extremt överproducerade ljudbilden från Youth novels och Wounded rhymes har ersatts med nakna pianon och smutsigt inspelade gitarrer – det gör att de starka känslorna verkligen når fram.
Samtidigt är det också det sämsta med I never learn. Vi vet sedan tidigare att Lykke Lis plattor innehåller låtar som inte håller måttet och när det nu inte finns något att gömma sig bakom framgår det tydligare än någonsin.
Ett annat problem är hennes brister som sångerska – tidigare har de bara stärkt henne som artist, nu stör de när hon i nummer som Never gonna love again försöker sjunga "fint".
Det är dock svårt att inte hylla urstarka låtar som Love me like I'm not made of stone och titelspåret.