En redogörelse för hur civilisation avvecklas, hur byar och samhällen upphör, hur teknologin bryter samman, den bördiga jorden schaktas bort och alla evakueras från sina hem. Efter skeppsbrottet kommer inte det mödosamma samhällsbygget utan bortdöendet, avvecklingen.
Brita Stenbergs roman ”Kvar” relaterar en kvinna som väljer att stanna kvar efter Tjernobyl. Olga håller sig undan när byn Spetje töms på folk, hon vägrar. Maken Ivan är död i strålsjuka, alla stiger på bussarna men hon gömmer sig och blir ensam kvar. Hon är dessutom gravid och allteftersom livet växer i henne går hon omkring bland husen där allt liv har lämnats bort och rösterna blivit minnen. Hon blir en kvinnlig Robinson i det försvunna, besöker hemmen, städar upp i köken, ställer till rätta, erinrar sig rösterna.
En katt får hon, och en get räddar hon, istället för slaven Fredag antar jag. Hon behöver inte etablera något samhälle, inte hitta lösningar för mat och husrum, källaren är full av konserver, husen står kvar, geten ger mjölk. Allt är kontaminerat, men det vill hon inte inse, jorden är ju full av potatis, än har ingen grävt bort den.
Brita Stenberg förmår skapa en trovärdighet och en stämning av undergång och avslut som är djupt gripande. Den oerhörda tystnaden efter en bys upphörande. Olgas inre monologer, hennes varsamma relation med minnen och lämningar är lika ömsinta som hennes handlag med katt och get, de kvarvarande liven. Hon vet vad som döljer sig en bit bort, där ligger kraftverket som exploderade, bakom en frodig kulle syntes röken en gång. Hon vet, precis som läsaren, att hennes gärning bland gårdar och minnen är dömd att bli ganska kort. Romanens stämning är förtätad och stark. Att allt det skrivna har verklighetens grund gör bara tragedin mer fullständig. Det här är vår tids civilisationskritiska slutpunkt, så stort hopp lämnar den inte, men tydliggör ändå människans storhet och destruktivitet.