Erik Kaa Hedberg i rollen som den blodtörstiga "Richard III" i William Shakespears pjäs med samma namn. Till vänster i bild ses skådespelaren Thérese Lindberg i en av de olik roller hon spelar i pjäsen.
Teater
Richard III av William Shakespeare
Regi: Claes Åström
Scenografi: Mona Blombäck
Kostym: Karin Sundvall
Mask: Isobel Löfgren Roberts
Hägnan 8 juni
När publiken letar sina platser rusar ”Gugge” i Maja Runebergs gestalt omkring och försäkrar med all tänkbar iver att ”nej nej, det här är ingen föreställning om en kung. Man kan tro det, men det är inte så”. Och hon har helt rätt; Shakespeares drama är något mycket mer, inte minst en studie i maktens retorik och falskspel. Ett grandiost spektakel om ondskans krafter inklusive några fiffigt instoppade sociologiska förklaringsmodeller. Men framförallt ett härligt skådespel, fyllt av lusta, intelligens och ett fan anamma.
I en läckert askgrå dekor och på en tron svart som sotdöden sitter den nykrönte Kung Edvard av huset York. Det är England och 1400-tal och Rosornas krig rasar som värst. I kulissen väntar brodern Richard. Snart ska han nästla sig in, baktala, ljuga, mörda. Hans ambition att nå maktens tinnar har inga gränser. Den makt som till sist förstås krossar även honom. Att Shakespeare kände till Macciavellis ”Fursten” håller jag för troligt.
I regi av Claes Åström har William Shakespears klassiker "Richard III" getts clownkostym. "En fräck uppsättning", summerar recensenten Andreas Hoffsten.
Claes Åströms uppsättning balanserar snyggt i uppsluppen Commedia Clown där skådespelarna förutom att hålla koll på handlingen även fångar upp publikens reaktioner, nästan alltid till stor förnöjsamhet. Erik Kaa Hedbergs infama gestaltning av Richard blir till en skräckfärd i de högre sfärerna, lytt och ”halvfärdig och bestulen på charm” som han är. Maja Runeberg gör Buckingham som vibrerar av ångestriden inställsamhet. Vasst och exakt som det smärre kraftverk hon är. Therése Lindberg, Maria Pontén, Niklas Larsson och Jonas Hellman-Driessen levererar i sina olika roller imponerande och minnesvärda porträtt av kungar, fagra damer och allsköns fotfolk. De läckra kostymerna och maskerna hjälper till.
Bearbetningen är i det hela välgjord där käftsmällar åt Trump och hans svenska motsvarigheter (host, host) trängs med originalets höjdpunkter som när Richard uppvaktar och förför Lady Ann, vars make han just mördat. Allt till hänförande musik av Händels ”Lascia ch’io pianga (låt mig gråta); effekten tränger rakt in i ryggmärgen. En av världsdramatikens verkligt sublimt vidriga scener. Hatten av för regissören.