Litteratur
Författare: Göran Greider
Titel: Stugland. En berättelse om Sverige.
Förlag: Volante
Inte torpen, inte småstugorna i byn, utan de onyttiga stugorna vid Bottenviken, såna som de mest urbaniserade mostrarna uppfört och som vi besökte någon gång. Ganska trista visiter i en torr tallbacke intill stranden, som plats liksom obegriplig och stugan ensam och trång. Och vad skulle man med en stuga på landet när man redan levde på landet?
Nu skriver Göran Greider en bok ”Stugland” där just den aspekten saknas, stugan har erövrat folksjälen som sedan länge bor i staden och själv pendlar han mellan Stockholms Årsta och Hagen i Dala-Floda. Förorternas villor töms över helgerna för ett alternativ boende och Greider resonerar om stugan som nationell symbol, som fattigdomsminne, kulturtanke och folklighet.
Trots alla goda uppslag är det ingen riktigt lyckad bok, sympatisk och påbörjad, men sällan brännande. Som essäbränsle är stugtimret oöverträffat, säg den kulturhistoriska aspekt det inte rymmer. Vi är alla knuttimrade utom de sydligaste skåningarna, järnålderns långhus är död historia, den röda stugan lever fast den egentligen borde vara grå, det röda från Falun är ganska nytt. Och det mest hustrendiga idag är fasad av sibirisk lärk som efter några år blir tråkigt grå.
Men det blir inte riktigt lyckat, fast Greider drevar väggarna med citat av Dylan, Kerstin Ekman, Dickinson och Strindberg. Det associativa kommer sig av ämnet, men blir mest trivsamt och kort, det är som att kraften inte räckt till. I en fri essä måste man förhålla sig koncentrerad och ofri runt kärnan, och här saknas kärna. Det kunde ha varit diskussionen om det nationella, om den gamla drömmen om landet (Karl-Erik Forslund), om bonden (Almqvist), om skärgården (Strindberg). Men det blir lite av varje i stället och som läsare saknar man den fasta punkt som hjälper en att välta världen.
Men diskussionen om ”den banala nationalismen” är fin, den där tanken att inte alltid välja det mest braskande, utan det näst bästa, men mest praktiska. Att göra nationell tillhörighet till en rimlighet, inte till ett krig, inte till en segerparad på bekostnad av andra utan till ett stillsam erkännande av en historisk situation som skänker en vissa möjligheter till ett rimligt liv.