Minns ni Alien Beat? Ett stockholmsband som hade en mindre hit 1981 med Ingen dansar. Refrängen löd ”Ååååh det är hårt att va' ett dansband när ingen dansar.” Hårt, men det finns värre. Att vara en stå-uppkomiker när ingen skrattar till exempel. Inte för att det är så ikväll, de som är här har roligt. Men ändå, det måste vara ganska ångestladdat att jobba med något som är så styrt av andras reaktioner. När allt går ut på att bekräftas av främlingar. Så all heder åt de som ändå väljer att göra det. Det kan ju inte alltid vara klackarna i taket och gapflabb.
Kvällens konferencier Kristoffer Appelquist får väl sägas stå för rutinen i kvällens kvintett. Uteblivna skratt och lilla salens märkligt timade applåder är antagligen mindre av en nyhet för honom än de andra. Antar jag alltså, jag är inte hej och du med den svenska stå-uppscenen så till den grad att jag vet vem som gör flest gigs per år. Min empiri grundar sig i rätt stor utsträckning på antal YouTube-träffar och Wikipediainfo. Men det är ju enda sättet man kan mäta dylikt på, vad jag begriper. Inte för att det är mycket jag begriper. Men är jag kissnödig vill jag kissa, och är något roligt vill jag skratta. Det är basala, rent kroppsliga funktioner jag talar om. Och jag tycker att Appelquist är väldigt rolig och dessutom kliver han på till tonerna av Roky Ericksons Click your fingers applauding the play, och det är Mad Respect i mina ögon.
Och klart att somligt är mer i min smak än annat. Fritte Fritzsons söker interaktion men det är som att afterworkdrinkarna inte riktigt kickat in ännu. Myten om de inåtvända norrbottningarna lever vidare. Men han är rolig. Lärd och rolig.
Petrina Karlsson är grov i mun, såpass att jag knappast kan återge hennes skämt om pedofili, AIDS och att knäa barn i ansiktet, utan att själv bli typ åtalad. Och det är ju kul. Hon och Marcus Johansson är de ikväll som drar ned mest applåder, den senare är den mest traditionelle av aftonens humorister.
Tomas Högblom är något helt eget. Det går inte helt att beskriva honom rättvist. Det verkar gå snabbare i hans huvud än i andras. Ibland hör jag inte ens vad han säger, men det förhöjer upplevelsen snarare än irriterar. Han har en del skrivna poänger, men det är långt mellan dem, och han verkar improvisera sig fram till dem. Man får koncentrera sig till näsblodsgränsen för att hänga med. Han är hysteriskt rolig.
Rent generellt är norrbottningarna inte bortskämda med stå-upp av det här otvungna slaget, när någon ställer sig på scen och drar skämt i 20 minuter och så är det bra med det. Det har mest varit stora och långa shower med ensamma och förhållandevis framgångsrika komiker innan på Kulturens hus. Men skämskudden man satt beredd med på Släng dig i brunnens tid kan man åka på tippen med. Det är roligare med humor nuförtiden.