Det har gått fem år sedan Sarah Dawn Finer var här senast med sina jullåtar, ändå minns jag den kvällen väl och sedan dess är det hennes skiva som spelats flitigast kring jul hemma. Det måste betyda att det var väldigt bra. Det betyder också att det var på tiden att hon kom tillbaka.
Skador på stämbanden har gjort att hon turnerat betydlig mindre än vad hon önskat och om hon skulle lida av sviterna nu märks det inte. Däremot förstår jag varför de varit slitna.
Sarah Dawn Finers hals jobbar stenhårt i 100 minuter. Hon sjunger livet ur sig och mellan låtarna pratar hon konstant. Prat, prat, ord, ord, skämt, skämt ... ett tag vill jag ställa mig upp och ropa "TÄNK PÅ RÖSTEN!". Det där kan i-n-t-e vara bra för stämbanden.
Men när jag väl inser att hon kommer klara kvällarna (extrakonserten torsdag och fullsatt fredag) kan jag slappna av. Och roas. Hon är briljant på scenen. Artisten berättar om hur jobbig sjukskrivningen varit, hon berättar om depressioner, om att bli mamma, att spela gitarr med stora bröst och pikar publikens mobilanvändning.
Däremellan tänder hon julgranen och går över till att vara stämningsfull och måla vackra sånger med sin stämma.
Och det är så länge sen hon var här att vi har vant oss vid att bara se henne programleda på tv. Det är nästan så att man glömt att hon kan sjunga OCKSÅ.
I dessa jultider passar det väl att säga att hon har hela paketet.
Det blir en personlig julkonsert, både tack vare Sarah Dawn Finers personlighet och henns låtval, där Sarah McLachlan och Princes verk gör välkomna gästspel i en tid där "Stilla natt" vanligtvis dominerar.
Dessutom sitter musiken närmast perfekt. Ola Gustafsson får briljera på gitarr (med Luleå Hockey-emblem på kavajen), Lovisa Samuelsson verkar behärska allt och hela bandet är handplockat för att sätta stämningen med piano, fiol och ståbas.
Kontrasterna mellan skönsång och skämt om att liggamma funkar faktiskt väldigt bra. Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa besök från Sarah Dawn Finer. Det är inte alls lika kul utan Sarah-jul.
Recension
Sarah Dawn Finer
Kulturens hus, torsdag 19.30
Längd: 1 timme och 45 minuter
Publik: Halvfullt i stora salen
Bäst: "Kanske nästa år” och duetten "Winter song" med Lovisa Samuelsson.
Sämst: "Everything must change" och "What a wonderful world" är svåra att imponera på.
Betyg: 4