Pharrell Williams är ju ett geni och hade ett finger med i tre av 2013 års största hitlåtar (Get lucky, Blurred lines och Happy). Men det är också hans stora bekymmer. Han har så mycket samarbeten och "featuring"-projekt på gång att hans egen solokarriär verkar bli lidande. Hur kan man annars förklara att den här skivan är något av en besvikelse?
Med den meritlistan han har borde det här vara Pharrells Thriller – en epokgörande skiva. Men istället har han gjort en rätt lekfull platta där det känns som om han lite lojt slängt ihop några låtar, ringt några kompisar (Justin Timberlake, Alicia Keys) och bestämt sig för att arrangera dem i någon slags svängig retrosoul-genre.
Missförstå mig inte nu, det här är bra – några låtar (som The hunter och Marilyn Monroe) är till och med riktigt bra – men förväntningarna var ju astronomiska och jag blir inte av med känslan att han gjort det här med vänsterhanden. Fast det säger kanske mer om hur ointressant och mindre viktigt själva albumformatet blivit än vad det säger om Pharrells karriär.
Det här är inte det viktigaste han har på gång i sin karriär. Bara det säger ju något om vilken superstjärna han är.