Teater
Hitta hem
Medverkande: Gisela Nilsson
Manus: Gisela Nilsson
Regi: Olle Törnqvist
Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson
Norrbottensteatern, fredag 8 november, klockan 19
"Du behöver inte berätta att du är judinna". De orden har följt skådespelaren Gisela Nilsson under uppväxten i Örebro. Och i sökandet varför hennes mamma var så rädd för att skylta med sitt ursprung har hon själv tvingats, närmast bokstavligen, att bryta upp dörrar till minnen som väcker frågor om vad det gör med en människa när nästan en hel nation vill att du ska dö bara för att du är jude.
Den starka gestaltningen av hennes mammas egen deportation från Budapest och den långa, kylslagna vandringen som avslutas med en järnvägstransport i överfulla godsvagnar till koncentrationslägret Bergen Belsen blandas med Gisela Nilssons personliga sökande efter sin judiska identitet och familjehistoria.
Det är smärtsamt, där skärvor av grävande i ett lika delar obeskrivligt som oförlåtligt hat ekar in i samtiden. Eller som Gisela Nilsson själv deklarerar i denna monolog: "Ju mer jag sett och läst, dess svårare är det att förstå vad mamma egentligen var med om".
Och det är svårt att förstå vilket hat som drev nazisterna att vilja utrota ett helt folk. Unga människor, som Giselas mamma 18 år fyllda när hon deporterades till Bergen Belsen. Och närmast obegripligt att förstå hur det känns att inte veta vilket öde ens nära och kära mötte.
Gestaltningen är stark och tät, där rädslan, hungern och kylan, kryper in under skinnet på publiken. Men också en mycket kärleksfull berättelse om ett antal släktingar, vänner och inte minst en mamma som efter att de brittiska styrkorna befriat lägret i april 1945 med lite tur hamnade i Sverige tillsammans med två nyfunna vänner.
Och här blev modern kvar, bildade familj, födde två barn, utbildade sig till barnläkare och drev barn och amatörteaterscenen i Örebro. Den sistnämnda en gärning Gisela Nilsson tackar sitt yrkesval för. Men trots att hon stått på scenen i 40 år är föreställningen "Hitta hem" den svåraste hon gjort i livet. För det krävs mod att närma sig smärtpunkter och styrka att stå upp för det mänskliga i en omvärld där stöveltramp åter lurar i mörka gränder.
Eller som hon själv beskriver: "Om jag inte vågar berätta, vem ska då berätta, när alla som satt i lägren är döda."