Sopransolisten Miah Persson och Norrbottens kammarorkester under ledning av Chloé van Soeterstède öppnade Klassiska serien i Kulturens hus.
Konsert
Norrbottens kammarorkester möter Miah Persson
Program: Maurice Ravel: Pavane pour une infante défunte, Hector Berlioz: Les nuits d’été, Louise Farrenc: Symfoni nr 3 op 36, g-moll
Solist: Miah Persson
Dirigent: Chloé van Soeterstède.
Plats och tid: Kulturens hus stora sal 7 september klockan 19.
Hit kan de inbitna klassiska musikälskarna köpa säsongskort, ungefär som till Luleå hockey, och få sin egen plats i salongen under alla konserter. Säsongen öppnar med Norrbottens kammarorkester under ledning av den franska dirigenten Chloé van Soeterstède – en del av behållningen är att se hennes uttrycksfulla kroppsspråk när hon graciöst styr orkestern från podiet – och kvällens stjärna är sopranen Miah Persson. Det blir ett program med idel franska kompositörer, men också mycket girl power.
Starten är ett mjukt, böljande instrumentalt stycke av Maurice Ravel. Enligt programbladet hade tonsättaren en liten dansande prinsessa i åtanke.
Sedan stiger solisten, kvällens dragplåstrer, ut på scen i blå sidenklänning. Miah Persson är en internationellt erkänd sångerska som har uppträtt i ledande roller både på Kungliga operan i Stockholm och på världens främsta opera- och konserthusscener.
Sångerna är skrivna av Hector Berlioz med texter av Théophile Gautier. "Les nuits d’été" som verket heter betyder "Sommarnätterna". Texterna handlar om hemlig förälskelse, ömhet och längtan, men allt är förstås på franska, så förstår man inte det språket missar man den mer exakta innebörden.
Sopransolisten Miah Persson och dirigenten Chloé van Soeterstède.
Precis som i idrotten kan förkylningar ställa till det och Miah Persson har fått dra ner på antalet sånger hon framför. Tur i alla fall att hon alls klarar av att sjunga och själv kan jag inte höra någon ont-i-halsen-påverkan på hennes stämma. Hon har en behaglig uttrycksfull sopranröst och sjunger med nerv och känsla. Men det är klart, när hon kommit ända till Luleå, hade det varit roligt att höra lite mer. Plötsligt sitter man där i Kulturens hus och längtar efter någon riktigt storslagen operaföreställning, något av Mozart kanske. Detta blev dock inte mer än ett litet smakprov av något vi sällan får höra i Norrbotten och för sin insats får hon rungande applåder.
Sedan blir det en lång paus med fika, besökarna njuter av att få vara ute och vara kulturella tillsammans och utanför går solen ner över Norra hamn och vi känner ännu en gång tacksamhet över vårt Kulturens hus.
Musikaliskt tycker jag ändå att det är det som kommer efter pausen som överraskar mest och ger starkast intryck. Louise Farrenc – varför har jag inte hört talas om henne tidigare?
Norrbottens kammarorkester under ledning av den franska dirigenten Chloé van Soeterstède hade satsat på verk av tillika franska tonsättare.
Jag läser på. Hon levde i Paris under 1800-talet i ett land som inte införde kvinnlig rösträtt förrän 1945 (!!!), var pianist och tonsättare från en bohemisk konstnärlig familj som tack och lov stöttande hennes gärning. Därtill gifte hon sig med en annan musiker och tillsammans drev de notförlag, något som också underlättade utgivningen av hennes verk.
Hon nekades att gå den avancerade kursen i komposition vid Pariskonservatoriet eftersom hon var kvinna och tog istället privatlektioner.
Sedermera blev hon professor vid samma konservatorium, den enda kvinnliga professorn där under hela 1800-talet, men fick fortfarande inte undervisa i komposition. Hon kämpade länge och hårt för att få lika hög lön som sina manliga kollegor och efter att en av hennes största succéverk hade släppts kunde de inte neka henne det längre.
Louise Farrenc var en fransk tonsättare som levde 1804–1875 i Paris.
Hennes Symfoni nr 3 op 36, g-moll, som kammarorkestern spelar för oss är laddat av vacker musik. Stråkarna får verkligen visa sig på styva linan i de närmast ekvilibristiska passagerna, träblåsinstrumenten tilldelas smäktande vackra solon och pukorna ligger där som en mäktig botten. Verket får sin dynamik genom snabba skiftningar i tempo och volym. Några effektfulla pauser visar vägen till det vi idag inom popmusiken kallar "drop". Det finns inga döda punkter utan är underhållande och medryckande hela vägen.
Bara att spänna fast sig och åka med!